Månadsarkiv: september 2007

Min bästa kompis Joseph

Du är bara ett litet knyte. Din kropp skälver för varje andetag du tar och min kropp knyter sig också för varje andetag du tar. Jag ser hur du kämpar med smärtan. Den måste vara outhärdlig. Du ligger mitt i sängen och den verkar alldeles för stor. Du försvinner bland de gröna sterila lakanen. Jag känner inte igen dig. Det är inte bara för allt bandage som täcker halva kroppen, det är som om du åldrats och föryngrats på samma gång. Ett litet, litet barn i en gammal mans kropp. Ditt liv kommer aldrig mer att bli sig likt.

Att leva bakom muren

Israel började bygga sin så kallade säkerhetsbarriär under 2002 och den beräknas bli ca 703 kilometerlång när den är färdig. 80 % av barriären, eller muren som jag väljer att kalla den eftersom den till stora delar består av betong och taggtråd, byggs på ockuperad palestinsk mark.

Ockupation är… 

Israels ockupation av palestinska Västbanken och Gaza är så mycket mer än soldater och naket våld. Det är något som tränger in i varje por på det palestinska samhället. Ockupation förnedrar både de ockuperade och ockupanterna. Det är de små ”alldagliga” kränkningarna som bygger upp hat och gör livet outhärdligt för de ockuperade. Jag skulle kunna lista tusen och en detalj som visar vad ockupationen innebär. Här följer några.

Öga mot öga med tre aggressiva bosättare …

…och en gevärsmynning. Det var lördag kväll och solen höll just på att gå ner. Jag hade precis satt mig ute på trappan med en kopp kaffe för att summera mina lediga dagar. Jag var glad att vara hemma igen i Yanoun. Hade verkligen saknat vyn från trappan. Och den underbara stillheten… Nere i backen ser jag en vit jeep med en lång antenn på taket komma körande långsamt uppåt. När jag ser den gula registreringsskylten vet jag att det är en bosättarjeep.

En vanlig, men ovanlig morgon vid Huwwara Check Point

När klockan ringer 05.00 känner varken jag eller min kropp för att kliva ur den varma sängen. Det är inte mänskligt att behöva gå upp så tidigt. Men jag lyckas och hinner åtminstone få i mig en halv kopp kaffe innan jag trött ramlar ut till taxin som väntar. När klockan precis slår 06.00 kliver jag ur taxin och det är dags för dagens första uppgift, att observera hur det fungerar vid Huwwara checkpoint denna morgon. Här väntar hundratals människor på att få passera, precis som de gör varje dag, vecka ut och vecka in. De kan inte välja när de går upp. De flesta som står här nu har väntat sedan min väckarklocka ringde och tidigare än så, på att gränskontrollen ska öppna och att de förhoppningsvis kan passera och så småningom nå sina arbeten eller skolor.

En mäktig känsla

Det är fredag och mitt på dagen. Solen är som varmast när vi traskar ut ur Östra Jerusalem (den palestinska delen) och in i Västra Jerusalem (den israeliska delen). Vi småpratar lite och jag känner mig förväntansfull. Jag är ju en synnerligen aktiv människa, men har aldrig demonstrerat eller direkt manifesterat för varken världsfred eller lägre bensinpriser. Nu gäller det en manifestation för att stoppa ockupationen i landet jag befinner mig i. Jag har hört talas om detta veckoregelbundna fenomen men har inte lyckats få någon egen bild av hur det är.

Israeliska fredsrörelser

Vid Beit Iba checkpoint utanför Tulkarem pratar jag med två soldater som är reservister, israeliska män som kallas in till armén en månad per år. Deras behandling av förbipasserande palestinier är märkbart bättre än andra soldaters: de ler, ber artigt palestinierna att komma fram eller att gå vidare istället för att skrika ”go!” som många andra brukar göra. Även när de håller kvar någon för att kontrollera deras ID-kort, vilket ofta tar en bra stund, låter de personen i fråga stå i skuggan, ger honom eller henne ett glas vatten om det dröjer för länge.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page