Månadsarkiv: oktober 2007

Muren i Jerusalem

Ett av mina första viktiga möten i Jerusalem blir mötet med muren. Muren som delar Jerusalem i två, inte på mitten riktigt, utan just där det passade israeliska staten att sätta upp den. Ibland går den rakt genom någons gård, eller tvärsöver en väg. Muren ringlar sig bestämt genom landskapet och låter sig inte stoppas. På vissa ställen finns en välbevakad lucka, men betongblock står vid sidan av redo att sättas in om total avskildhet skulle önskas. Frågan är vem som egentligen önskar den totala avskildheten.

Olivskörd

Itaf lägger armen om mig och pussar mig på kinden, ”vårt liv är hårt”, säger hon på arabiska. Jag kan bara hålla med, men kan inte uttrycka mig på arabiska tillräckligt väl ännu. Istället stryker jag henne över handen. Vi hjälper Itaf med olivskörden idag. Itaf är 55 år gammal, har problem med hjärtat och 80 olivträd att skörda. Söndagen den 15 oktober, precis när den muslimska högtiden ramadan avslutades, var officiellt startdatum för olivskörden på Västbanken.

Tulkarem, väster om Jordanfloden 

Varje tidig morgon möts jag av kaskader med böneutrop från minareten just utanför fönstret. Inga murar kan hindra rösten som klingar flera gånger om dagen och det är, när man tänker efter, ett väldigt kraftfullt möte.

Ett dåligt år för oliver

I början av oktober, sista veckan i Ramadan, åker vi med två rabbiner och två israeliska volontärer till en olivodling söder om Nablus för att hjälpa till att skörda oliver. I vanliga fall skulle man inte skörda oliverna förrän efter att det första regnet har fallit, för att tvätta dem rena, eller i alla fall efter slutet på Ramadan, den muslimska fastemånaden. Men de palestinska bönderna som äger olivodlingen har haft problem med bosättare som hindrar dem att skörda sina oliver.

En sargad plats

Jag promenerar genom gatorna i Nablus och känner mig glad över att vara där igen. Under en vecka har vi inte haft tillåtelse att åka in pga av en massiv militär invasion i flyktinglägret Al Ayn. Jag minns telefonsamtalet som kom den kvällen när allt började och jag minns hur otroligt hjälplös jag kände mig när den skälvande rösten i andra änden av luren berättar att militären har gått in i flyktinglägret och river upp himmel och jord. Vi fick uppdateringar via sms och telefonsamtal under flera dagar och hade egentligen ingen aning om hur det såg ut eller vad som hände. Jag har för länge sedan lärt mig att det inte är någon idé att fråga varför, armén behöver inga anledningar, de hittar på dem varefter. Efter en vecka drog sig armén ut och efter ett par dagar av lugn fick vi äntligen tillåtelse att åka till Nablus och också att besöka Al Ayn.

En alldeles vanlig morgon

Klockan är 03.45 och väckarklockan ringer. Det känns olidligt tidigt, men jag vet att det snart kommer vara packat med människor som vill ta sig igenom vägspärren, eller checkpointen som det kallas här, för att arbeta i Jerusalem. En kopp kaffe medan jag klär på mig. 04.00 promenerar vi iväg mot checkpointen. Det är mörkt ute och temperaturen är alldeles lagom, 23 grader och vindstilla, det skulle kunna vara en underbar plats. Vi hör ljudet av böner från moskéer, skällande hundar, galande tuppar och tutande taxibilar under vår promenad. Många av palestinierna som måste passera ”Gilo 300”, checkpointen mellan Betlehem och Israel, kommer med taxi ifrån busstationen.

Fånga ögonblicket

Hur beskriver man egentligen, när man fångar ett ögonblick, när tiden plötsligt står stilla? I vår stressade tillvaro upplever vi västerlänningar det sällan. Klockan är 05.30 på morgonen. Jag har gått ut ur mitt tält och sitter på en sten. Kring mig hörs fåren, hönsen, hundarna. Det är fortfarande svalt och friskt i luften, den stekande värmen har ännu inte tagit sitt grepp om det karga och steniga landskapet. Trots att vi är inne i mitten på oktober är dagarna mycket varma, medan nätterna börjar bli kyliga.

Heroes of the OldCity Team

Fri med målvakten skjuter en av killarna ett benhårt skott. Långt utanför målramen. Spelet stannar upp medan någon jagar efter fotbollen, innan vi kan fortsätta. Helt upptagna i vår match glömmer vi allt som finns utanför, allt går upp i kampen om bollen och det ska erkännas att vi inte är särskilt petiga med reglerna. Men det är vansinnigt kul.

Mina vänner i Tulkarem 

Tulkarem är en stor stad men de som bor här beskriver den ändå som en by där alla känner alla och många är släkt med varandra på ett eller annat sätt. För min del är detta bara en fördel, jag träffar nya människor varje dag och har snabbt fått fantastiska vänner. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna komma människor så nära på så kort tid. Att beskriva livet i Tulkarem och i övriga Palestina med ord är svårt. Lukterna, smakerna, färgerna och ljuden saknas och det känns som jag aldrig kan göra människorna här rättvisa. I det här brevet vill jag i alla fall göra ett försök genom att berätta om några av mina vänner.

Möten

Enligt UNOCHA fanns 537 permanenta checkpoints på Västbanken i april 2007 och 189 så kallade flygande checkpoints. 80 % av alla checkpoints finns inne på Västbanken, alltså på palestinskt område, mindre än 20 % finns nära den internationellt erkända gränsen kallad Gröna linjen, 3 checkpoints är på Gröna linjen.[1] Dessa checkpoints påverkar palestiniers liv på ett avgörande sätt och kränker flera av deras grundläggande mänskliga rättigheter.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page