Månadsarkiv: april 2008

En dag i livet

Najiha har bott hela sitt liv i Yanoun. Hon är sedan nitton år gift med sin kusin Kamal och tillsammans har de tre döttrar och tre söner i åldrarna åtta till sexton år. De lever av sitt jordbruk, och samtidigt som de är en av de absolut fattigaste familjerna i Yanoun är det också den familj som bjuder på mest värme, skratt och gästfrihet när vi hälsar på. Men livet i Yanoun de senaste tio åren har varit allt annat än enkelt. Och bosättarnas närvaro (se min första rapport) har slagit mycket hårt mot bybornas ekonomi. Här följer en vanlig dag i Najihas liv.

Om husförstörelser, rädsla och framtid…

Just nu är det sommarvarmt, temperaturen närmar sig 30 grader, solen skiner och på Olivberget blommar och doftar rosorna, gräset är grönt och andra växter lyser i härliga färger. Det skulle kunna vara en försmak av paradiset och en aning av härligheten och heligheten! Men i detta ”heliga land” framträder också andra verkligheter — inte så vackra och inte så goda i mina ögon och öron. Under de två sista veckorna har jag bevittnat två husdemoleringar i Jerusalem och vid månadsskiftet besökt den israeliska staden Sderot, belägen tre kilometer från Gaza. Om dessa erfarenheter och mina egna känslor och tankar berättar jag i detta brev.

Sderot

Tänk dig ett liv där du hela tiden lever på helspänn. Du lyssnar hela tiden efter en siren och en röst som ropar ut ”kod röd”. Så fort du hör detta alarm har du femton sekunder på dig att söka skydd innan en explosion kan ske var som helst i närheten av dig. När du kör bil åker du med nervevade rutor och lyssnar inte på hög musik på radion. Du behöver enligt lag inte ha säkerhetsbälte just för att du ska hinna söka skydd under dessa femton sekunder.

Vad är dröm och vad är verklighet?

”Är det inte farligt att åka dit” frågade eller påstod en dam i Värmland, när jag berättade om mitt kommande uppdrag som ekumenisk följeslagare. ”Vadå”, undrade jag. ”Jo, du kan ju bli påverkad”, blev svaret! Det är precis så det förhåller sig – jag är och blir påverkad av det jag ser, hör och möter här. I det här brevet vill jag belysa frågan om vad som är dröm och verklighet i den komplicerade situation som råder här.

Husdemoleringar och markkonfiskeringar

Rektorn Jamal Hamed berättar helt plötsligt under samtal i sitt hus, där han bjuder på te, att han tillsammans med sina bröder förra året planterade 700 mandelträd och 150 olivträd på familjens 180 000 kvm stora markområde i trakten av Al Ras. På marken som tidigare använts för viss veteodling lade de dessutom upp stensträngar. När han återkom till området låg där ett brev med nummer 0544 och ungefär följande lydelse;

Att resa på Västbanken

Jag är ledig i ett par dagar och åker därför ner till Jerusalem för att vila upp mig. Min resa börjar klockan åtta på morgonen genom att vår vänliga taxichaufför Ghassan plockar upp mig i Yanoun. Av honom får vi alltid de senaste nyheterna och en uppdatering av det lokala läget, vilket är bra då vi saknar internetuppkoppling. Han kör mig till Huwwara, en by strax söder om Nablus. På väg dit kommer dagens första väghinder i form av en jordhög som den israeliska militären har placerat på vägen för att förhindra trafiken till en annan by.

Kaffetårar från Västbanken

Svartvita bilder, sorglig arabisk musik. TV-apparaterna har flimrande hållit oss underrättade om misären som råder i Gaza. Vi har gått från familj till familj, druckit mängder av sockersött arabiskt Khaffue (starkt, mörkt kaffe alltså). Vi har haft tysta kaffestunder. Tysta kaffetårar. Vad kan vi säga? Vad kan palestinier säga? Dagar av tomhet från Gaza, med dödssiffror som fortfarande antas stiga, eftersom de många är svårt skadade och sjukvårdens resurser är körda i botten. Brist på blod. Brist på ork. Hopp. En absurd verklighet, ogreppbar.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page