Månadsarkiv: maj 2008

Lifta — minnet av en palestinsk by

Äntligen på plats i Israel och Palestina! Mina tre månader som följeslagare och bärare av den nästan lagom stora västen med den karaktäristiska EAPPI-symbolen på ryggen tar sin början i Jerusalem. Ett av de första intrycken av Jerusalem, utöver dess uppenbara skönhet, är den stora mängd israeliska flaggor och dekorationer i blått och vitt som syns överallt främst i de judiska delarna av stan. Staten Israel firar nämligen sin 60-årsdag i år.

Minnen från Lifta

Vi åker på en motorväg i Jerusalems utkant, genom stora områden fulla av israelisk teknologiindustri. Plötsligt pekar Yacoub Odeh, vår 68-årige palestinska värd och vän, ner i dalen. ”Där är den, där ser ni Lifta, min hemby.” Vi åker av vägen och börjar gå ner för en slingrande stig. På båda sidor av den ligger fullt med hus, eller kanske rättare sagt välbevarade rester av hus. En bit ner i dalen ligger det som finns kvar av byns centrum.

På fel sida muren

”All min mark ligger på fel sida muren. Allt jag vill är att komma dit, jag vill inte ta mig in i Israel. Jag hade ett tillstånd för att åka dit, men det gick ut och nu väntar jag på att få ett nytt. Under tiden måste min vän vattna mina oliv- och citrusträd.”

Bland vägspärrar, får och Shakespeare i byn Shufa

Taxin stannar med ett ryck och jag stiger ur i ett gult damm på den smala vägen. ”Nu kan taxin inte köra längre” säger Jan-Otto Jansson, från teamet som vi ska avlösa, och betalar 23 shekel för resan från Tulkarem.

Röd vallmo i Palestina

Morgon på kökstrappan i Yanoun. Byn med hundra invånare, ett tiotal familjer, inte så långt från Nablus. Kvinnorna i huset bredvid vallar getter. Bosättarna mitt emot på höjden ser jag inte. De ser nog mig, från sitt torn. Kanske vallar någon där också getter. Vår närvaro dämpar bosättarnas aktioner mot byn. Vi är den konstgjorda andningen. I väntan på en lösning. Väntan och längtan i hopp och tvivel.

Svarta ballonger fyllde himlen

Aida är ett flyktingläger i Betlehem, en kort promenad från där jag nu bor (egentligen ligger det mellan Betlehem och Beit Jala, men allt är sammanbyggt idag). De som bor i Aida hör till de sammanlagt cirka 750 000 människor som flydde från sina byar 1948 i samband med staten Israels bildande. De tog inte mycket med sig från sina hus eftersom de räknade med att kunna återvända hem inom en snar framtid. Sextio år senare bor de och deras barn och barnbarn fortfarande kvar i flyktinglägret.

Jordbruksgrinden i Deir al-Ghusun

”Men hur kan du bo i Tulkarem? Jag menar, om du hade en dotter, skulle du ta med henne till Tulkarem då?” Frågan ställs av en israelisk soldat en småkylig morgon när solen precis håller på att gå upp. Vi är vid en av de jordbruksgrindar som vi regelbundet observerar.

Hur gör vi med det vi inte vill se?

Igår lyckades vi följa med till odlingsmarkerna för andra gången under vår snart tre månaders långa vistelse här. Eftersom det var nya soldater vid jordbruksgrindarna så gjorde vi ett försök. När de frågade vad vi gjorde i Jayyous, svarade vi att vi arbetar för WCC (World Council of Churches). De tittade förvånat och sa, ”Men här finns ju inga kyrkor!” Efter några telefonsamtal och ytterligare frågor fick vi passera, de frågade vänligt om vi visste att grinden stängde igen och öppnade först om några timmar. Vi svarade ”Ja” och traskade raskt bort till traktorn och Abu Azzam som väntade på oss.

Murar och brobyggen

I detta femte och sista brev från mig som följeslagare vill jag utifrån temat fortsätta att skildra situationen och även berätta om två människor som jag mött under min tid som följeslagare. Förhoppningsvis är slutet i  brevet en smula ljust och hoppfullt. Jag kommer troligen att möta en del av er brevmottagare under sommaren eller hösten för att visa bilder och mer detaljerat berätta om EAPPI-programmet och det uppdrag jag haft som följeslagare, även från de andra platser där andra arbetat och haft sin placering.

Kyssar från en beduindotter!

Jag har blivit kysst! Efter en märkbart helig stund i solsken bland stiliga, väldraperade beduiner, utanför samhället Beit Furik, var det dags för oss att åka vidare längs de gropiga vägarna tillbaka till Yanoun. Vi ställer oss upp och återigen förtydligar vår tacksamhet över att få dricka kaffe med dessa vackra människor. Just då visar kvinnan i sällskapet, tydligt men stillsamt, att jag är välkommen in i ett av tälten.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page