Månadsarkiv: juni 2008

Fredens duvor

Jag är tillbaka i Sverige. Vardagsbestyr och bekvämlighet fyller ut min tillvaro mer och mer, men på natten är jag fortfarande bland människorna jag mött i Israel och Palestina. När jag sover inser jag hur jag bär dessa människor i min kropp, nästan fysiskt. Enkla ögonblick av värme, som Adla, Yanouns äldsta kvinna och mamma till halva byn, hur hon mödosamt drar åt näsdukarna hon knutit som bandage runt sina värkande knän och sedan stryker mitt hår, mitt korta tunna skandinaviska hår. Adla har med sin moderliga ömhet många gånger förklarat att jag måste spara ut håret. En kvinna som jag borde ha långt hår. Hur kan hon tänka på mitt hår när jag ser att hela hennes kropp värker av ålderdom och trötthet!?

Muren

Jag var fullt medveten om att jag skulle se den när jag kom hit. Innan vi åkte pratade vi om den på utbildningen, jag har sett den i nyheter och på filmer. Och så en dag för en dryg månad sedan stod jag plötsligt i dess slingrande skugga. Murens skugga. Trots alla förberedelser blev det en chock. Det var overkligt men samtidigt var den väldigt verklig. En åtta meter hög betongmur som slingrar sig fram genom landskapet är svår att bortse från

Motstånd som rörelse framåt

Det är fredag eftermiddag i Tel Aviv, just när myllret innan sabbat är som mest intensivt. I korsningen mellan King Geoge street och Ben Zion samlas ett tiotal kvinnor. Alla är klädda i svart. På paraplyer och plakat bär de budskap mot ockupationen av Palestina. Varje fredag sedan andra intifadan år 2000 demonstrerar de, Woman in Black[2], i Tel Aviv liksom i Jerusalem och Haifa.

Ickevåldsaktion

En fredagseftermiddag precis efter fredagsbönen samlas ett 50-tal femtiotal personer i byn Shufa utanför Tulkarem. Byborna samlas för att genomföra en tyst manifestation mot blockeringen av byns huvudväg.

Vägen kan vara lång ibland…

Fredagar är lediga dagar för de flesta i Palestina. Som följeslagare arbetar man dock ofta även när alla andra vilar, så även i fredags för två veckor sedan. Redan sju på morgonen är jag på benen och på språng för att stoppa en servicetaxi på gatan. Min destination är Beit Omar norr om Hebron, där jag skall träffa den palestinske fredsaktivisten Yousef. Han har bjudit in mig och några andra följeslagare att följa med och observera en demonstration i byn Umm Salamoneh utanför Betlehem.

Vatten och fred

Det har i princip inte regnat i Yanoun sedan slutet av februari. Den gångna vintern har gett mindre än hälften så mycket regn som vanligt i Israel/Palestina. Och nu har sommaren börjat vilket gör att utsikterna för mer regn är minst sagt minimala. På bara ett par veckor torkade gräset och byborna tvingades skörda sina bönor i förtid eftersom de annars skulle förstöras. Än så länge har vi bra dricksvatten i kranarna, Yanoun är känt för sitt fina vatten, men alla har börjat hushålla med vattnet.

Ett demolerat hus

Det är onsdag morgon, den 21 maj. Klockan är strax före åtta och jag sitter småslumrandes på en buss någonstans utanför Hebron. Vi ska plocka upp patienter som ska till sjukhuset i Jerusalem för behandling. Jag är där på grund av svårigheterna med vägspärrarna som omger staden. Det piper till i bröstfickan. ”Demolitions in At Tur, details will follow. ICAHD[1]”. Jag är klarvaken. Ännu en familjs hem ska jämnas med marken. De vill att vi ska komma dit. Våra möjligheter att stoppa rivningen är väldigt små, men vi kan vara där och visa vårt stöd för familjen och vårt avståndstagande mot handlingen.

Salim i Yanoun

Salim bor i Yanoun. Han har fem syskon; två bröder och tre systrar som alla gillar skolan. Men Salim, han är som far sin; tycker inte om att gå i skolan, älskar mat och har starka känslor. Salim är en sådan där person som bär sin sinnesstämning och upplevelse i blicken. Han kan inte dölja någonting. När Salim är glad, då strålar han, sjunger och smittar omgivningen med värme. När han är arg så påverkas vi runtomkring med detsamma. Det som gör honom arg är oftast lillasyster Taghred. Tur att han bara är elva år brukar jag tänka, och att det inte är mig som han är arg på…

”Ni får inte glömma oss”

Det milda ljuset från månen leder oss över den första vägspärren. Den är högre och gruset är lösare än när vi gick där för två veckor sedan. I den gröna fotoväskan har jag, förutom kameran, datorn med bilder från förra veckans demonstration och en smörkniv i ene som present till Aref Aref som ska berätta om demonstrationen. Vi är på väg till Shufa igen.

Bröd – ett brev om hoppet som spränger gränser

Syster Serafina börjar sin morgon i bageriet i Jerusalem vid sextiden, efter morgonbön i klostret. Hon bär rökelsekaret från altaret till ikonerna runtom i bageriet innan hon blandar den stora degen. Helgonen Helena, Constantin och Jacob beskyddar bakningen. Serafina bakar, pratar i telefon och ber brödets böner. Hon bakar nattvardsbrödet till hela områdets grekisk-ortodoxa kyrkor. En gång i veckan kommer en präst och välsignar surdegen. Den sparas och ökas på från bak till bak. Hålls vid liv. Ger liv till nya degar.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page