Månadsarkiv: december 2008

Heliga ting och ögonblick

Vissa saker är heliga. Det finns sådant som vi absolut inte kan göra avkall på. Sen finns det förstås också sådant som vi tror att vi inte kan leva utan. Så här i jultid brukar den listan kunna bli ganska lång. Får vi bara hålla på en liten stund brukar det gå lätt att fylla en sida med det som bara ”måste” finnas med.

Säkerhetskontroller flera gånger om dagen

De flesta av oss är ganska vana vid att passera säkerhetskontroller på flygplatser. Det är inte särskilt roligt, man måste ta av sig livrem och allt annat av metall etc. Men personalen vid kontrollerna är normalt vänlig och hjälpsam, de talar kanske till och med ditt språk — i alla fall när du reser från ditt eget land — och anstränger sig för att du ska förstå om det till exempel är första gången du ska flyga.

Hebron står i lågor

Hebron står i lågor, Hebron står i lågor! Hela Hebron står i lågor! Det är ropen som möter mig på gatan nedanför vårat hus. Mängder med människor rör sig snabbt och alla motsatt riktning mot mig, ifrån stadens centrum.

Den militära vägspärren Gilo – en industriell hantering av människor

En vikig del av vårt arbete som ekumeniska följeslagare i Betlehem är att finnas vid den militära vägspärren Gilo eller Betlehem 300 som den också kallas. Den är södra Västbankens största militära vägspärr (på engelska checkpoint). Människor reser ända från Hebron och södra Västbanken för att kunna ta sig igenom Gilo och resa in till sina arbeten i Jerusalem och i Israel. Det är det enda sättet att ta sig in till Jerusalem.

Where do you come from?

“Where do you come from? Go back to your countries! Nobody wants you here!” Det är orden vi, jag och min följeslagarkollega Silja, möts av när vi står på gatan nedanför “det ockuperade huset”. Spänningen ligger i luften kring ”det ockuperade huset”. Hela staden påverkas av vad som sker med ”det ockuperade huset”. Hela Västbanken påverkas av vad som sker med ”det ockuperade huset”.

Saker som förenar – och skiljer åt

Igår drack jag osötat, bittert, kaffe för första gången sedan jag kom hit. Kaffet här innehåller annars rejält med socker. Att dricka det tjocka arabiska kaffet, som lämnar ett lager med sump i botten, utan socker, är ett dåligt tecken. Hemmet vi besökte har sorg, då dricker man kaffet så att det smakar lika beskt och bittert som livet känns.

Nästan som en fredag i Stockolm

Jag befinner mig i byn Susiya, en tältby i söder om Hebron. Byn består av tält då den ursprungliga byn demolerades 1948. Byborna har sedan dess försökt bygga upp sina hus flera gånger, men får inget tillstånd från israeliska myndigheter och utan byggnadstillstånd är risken stor att husen demoleras eller rivs av den israeliska armén. Idag bor ca 300 personer, fyra familjer, i Susiya och tälten ligger gruppvis utspridda men alla inramade av bosättningar och militärbaser. Byn behöver internationell närvaro då bosättarna ständigt utgör ett hot mot byborna i Susyia och ofta t ex hindrar dem att bruka sin mark som ligger nära bosättningarna.

Smaka på Hebron

Det är med skräckblandad förtjusning som jag kliver av planet i Tel Aviv. Det är knappt ett år sedan jag åkte härifrån och känslorna är många och svårdefinierade. Det är eftermiddag och temperaturen är avsevärt högre än när vi tidigt i morse lämnade Stockholm. Trots att jag plockat av mig ett antal lager kläder blir jag svettig i hallen där jag köar för att få mitt visum stämplat i passet. Inpasseringen till Israel går smidigt och jag sitter snart i en minibuss på väg till Jerusalem.

Israeliska militärjeepar på skolgården i byn Al-Khader

Det här är mitt första resebrev från Palestina och Israel, vi har nu varit här i tio dagar, största delen av tiden har vi varit i Jerusalem och fått ytterligare utbildning om konflikten och den israeliska ockupationen av det palestinska området.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page