Månadsarkiv: januari 2009

Röda vita rosen i Hebron

Överallt ser jag barn som bär stora vapen. Barn som håller stora stenar i händerna. Barn klädda i stridsmundering. Barn med ”molotov cocktails” (hemmagjorda brandbomber) i händerna. Barn redo att avfyra tårgas. Barn med laddade stenslungor. Visst är man väl fortfarande ett barn när man är runt 17 år? Dessa barn, eller om man så vill, mycket unga män, är både israeler och palestinier. De israeliska barnen är soldater i den israeliska armén, klädda i arméns uniform, med dödliga skjutvapen i sina händer. De palestinska barnen bär ingen skyddande uniform, utan istället ganska slitna kläder och en scarf över munnen för dämpa tårgasens effekt. De har stenar i händerna.

Bevakade mentala vägspärrar och osynliga gränser

Att resa från Betlehem till Jerusalem är en kort sträcka, drygt en mil, hemma skulle det ta kanske tio minuter. Det är ungefär som att resa mellan Kiruna och Krokvik, eller som mellan Solna och Stadshuset. Alltid, när palestinier och vi internationella ska resa och färdas över gränsen mellan det ockuperade palestinska området och in i Israel måste vi ta oss förbi militärt bevakade vägspärrar. Det gör att en resa som är kort i geografiskt avstånd – i tid kan det ta upp till två timmar.

Blås av då…

I Hebron hukar en liten pojke under tyngden när han försiktigt balanserar kastrullen med gratis soppa som han bär hem till familjen. En annan pojke vill inte gå ut alls idag, inte ens cykeln är rolig. Inte efter gårdagen då en soldat knuffade honom så han föll och han sedan fick ett slag av vapnet mot huvudet.

”Fabric of Life”

Tunneln utanför Nablus på det av Israel ockuperade Västbanken är ett exempel på vad Israel kallar ”The Fabric of Life” eller ”Livsväven”. Det är ett system av vägar och tunnlar som byggs för att göra det möjligt för palestinier att köra mellan olika orter utan att behöva använda de snabba och moderna vägar som förbinder israeliska bosättningen med varandra och med orter i Israel.

Och nu då?

Efter att ha varit hemma ungefär en månad har upplevelserna från min tid på Västbanken börjat sjunka in. Situationen i Gaza och på Västbanken är mycket svår i dagsläget och det har krävts vilja för att kunna gå upp i julbestyr och mys. Det är nu hög tid att jag ger er min sista rapport. Eftersom jag inte vill lämna er vid för våg med de intryck jag hoppas att mina tidigare brev givit kommer denna rapport handla om vad du kan göra om du vill engagera sig i situationen för människorna i Israel och Palestina.

Skicka vidare…

”Mish mushkele” — inga problem, ”mish mumkin” — det är omöjligt. Orden far genom luften och gör sig tydliga bland alla de andra arabiska orden, där dock några fler börjar gå att urskilja. Att leva under ockupation betyder att det är omöjligt att planera eller att veta särskilt mycket om morgondagen. Om det ska gå att ta sig till sjukhuset, till skolan eller arbetet. Om det kommer att gå att ta sig till bröllopet eller begravningen hos släkten på andra sidan vägspärren. Om det ska bli en lugn natt i huset som ligger nära en bosättning eller om man kommer att bli väckt av stenkastning. Om man kommer att ha sina olivträd kvar till nästa skörd, eller om de kommer att ha försvunnit innan dess.

An Nu´man – en belägrad by på Västbanken

I det här resebrevet skall jag berätta lite om byn An Nu´mans öde. Det är en av tolv palestinska byar runt Betlehem som vårt team arbetar med. Alla de byar som vi arbetar med är drabbade i den bemärkelsen att invånarna, på ett eller annat sätt är begränsade i sin rörelsefrihet.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page