Månadsarkiv: september 2009

Skolan med ett annorlunda schema

“Vad gjorde du för fel för att hamna här?” Den frågan fick Reem Sharif svara på upprepade gånger när hon började jobba som rektor på Cordobaskolan i Hebron. Ingen verkade tro på att hon som med sina höga betyg kunde välja vilken skola hon ville, valde en skola där 50 elever dagligen utsattes för bosättartrakasserier. Valde en skola där huvudingången är stängd med taggtråd och skolbarnen istället tvingas klättra upp för trappsteg och grusgångar för att komma i tid. Valde en skola omringad av en två och halv meter hög mur. Valde en skola där utsikten från klassrummen skyms av metallnät.

Vid en vägspärr på Västbanken

Från början var det svårt att förstå vilken katastrof det till slut skulle bli, även om man försökt förbereda sig. Vädret var ovanligt svalt och skönt så tidigt på morgonen, och på vägen dit såg vi solen sakta klättra upp över bergen till öster i Jordandalen. Det var inte så många som kom i början, mindre spridda grupper med mest äldre kvinnor och barn. Alla var uppklädda, de små flickorna i flätor och fina blusar, kvinnorna i färgglada sjalar och broderade klänningar. Männen hade nystrukna skjortor och putsade skor och luktade parfym. Alla såg förväntansfulla ut, de flesta log och skojade. Sen blev det varmare och fler och fler människor kom. Sakta blev det värre och värre.

En annorlunda kärlekshistoria

Kvinnan i rummet har två namn. Sujud och Sema. I henne ryms två liv, två verkligheter och två identiteter. Sema är en judisk flicka som växte upp i en israelisk bosättning i östra Jerusalem. Sujud är en muslimsk kvinna med sitt hem i en palestinsk by på Västbanken. Denna historia handlar om mod, val och konflikt. Och framförallt handlar den om kärlek.

Ett förbjudet hus på förbjuden mark

Fredag förmiddag i slutet av augusti. Det är varmt, solen steker och det är nästan ingen vind att tala om. Det är dagen innan Ramadan börjar så det ovanligt heta vädret kommer snart att påverka den muslimska befolkningens vardag som från och med imorgon varken får dricka eller äta medan solen är uppe under en månad. Men det är också några timmar innan sabbaten, Shabbat, som infaller varje fredagskväll till lördagskväll och det är egentligen därför som vi, likt de flesta fredagar och lördagar, stannar kvar i Yanoun.

Dömd att alltid vara trött

Khalil är trött, men alltid vänlig. Han arbetar på ett hotell i östra Jerusalem. Hans främsta uppgift är att se till att frukosten är färdig klockan sju på morgonen, men det verkar inte vara så lätt. Han ser alltid trött ut, gäspar ofta, glömmer bort det man ber honom om. Han behöver ofta påminnas både en och två gånger. Han rör sig långsamt och man förstår att han har det jobbigt. Ändå är han alltid vänlig, orkar ibland ha en glimt i de trötta ögonen och kan nästan alltid le, trots sin trötthet.

Att försöka utvecklas mot alla odds

Det tar mig bara några minuter att komma igenom vägspärren. Den israeliska soldaten ser mest förskräckt ut när jag berättar att jag kommer från Sverige. En svensk på Västbanken, det bådar tydligen inte gott.

Tälten som Gud glömde

Jag hoppar in i den gula, dammiga minibussen, ger min mobiltelefon till chauffören. Nasser Nawaja på andra sidan luren förklarar vägen. En halvtimme senare är jag i Yatta, Nasser kör mig den sista biten till tältbyn Susiya, South Hebron Hills. Det är fredag eftermiddag och jag ska sova där. Tjugo minuter senare är knogarna bleka efter att krampaktigt ha hållit i dörrhandtaget. Det finns ingen väg som leder till palestiniernas Susiya, så bilen kör på åkrar, stenblock, i diken, parallellt med vägen som är reserverad för de israeliska bosättarna. Palestiniernas väg är inte ens en väg, bosättarnas väg är en tvåfilig motorväg. Över hela Västbanken finns detta separata vägsystem; palestinierna på en väg, israelerna på en annan.[1]

Vägspärr 300 eller ”Where have all the soldiers gone?”

Några av er som läser detta kanske kommer ihåg refrängen på en populär sång från 70-talet: ”Where have all the soldiers gone?” När jag tillsammans med min kollega kom till Vägspärr 300 i Betlehem i onsdags verkade allt vara som vanligt. Folk köade, kön för humanitära ärenden rörde sig och inget särskilt hände. Men plötsligt tog det stopp. Den humanitära kön rörde sig inte. Palestinierna knuffade fram mig främst i hopp om att kön skulle öppnas när det kom en person med utländskt pass.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page