Månadsarkiv: oktober 2009

Tystnad är en mänsklig sjukdom

“Jag förtjänar fyra eller fem års fängelse, men jag kommer inte att bli åtalad”. Yehuda Shaul tittar mig i ögonen, håller kvar blicken, kliar sig i det stora skägget. “Jag är beredd att ta mitt straff, men om de åtalar mig för mina handlingar som israelisk militär måste de också åtala alla andra som gjort militärtjänst de senaste decennierna”. Eftersom det är obligatoriskt för alla israeliska medborgare att göra militärtjänsten, tre år för män och två år för kvinnor, blir antalet åtalade en hel generation. “Och det vill man inte”.

Konsten att förstöra ett hem

Jerusalem måndag 12 oktober 2009 – bara ett par dagar efter att vinnaren av Nobels fredspris tillkännagetts, genomförs återigen husdemoleringar i Jerusalem, de första sedan mitten av juli i år. Vi befinner oss i Beit Hanina, ett bostadsområde i östra Jerusalem. Beit Hanina tillhör de östra bostadsområden som är palestiniernas hem i staden. Här bor även familjen Triaqe, med sina tre små barn, tre, fem och åtta år gamla.

Hem till byn

Jag träffar Kholoud Ajarma i Lajee Center i Aida flyktingläger i Betlehem. Hon är född 1986 i lägret som den yngsta av 13 syskon. Hennes föräldrar kom hit som barn tillsammans med sina föräldrar De flydde i samband med kriget 1948 och de har bott i lägret sedan dess. Hon har gått i skola i flyktinglägret och tog sedan examen på Betlehems universitet. Men hon har bott kvar i lägret och nu arbetar hon som volontär.

Olivskörd i Yanoun

Det är i mitten av oktober och i Palestina förbereder man sig för årets olivskörd. Alla dessa olivträd som likt ett nervsystem slingrar sig genom det bergiga Palestina och formar det vackra steniga landskapet, skall nu plockas på några få veckor. Olivträden och dess oliver som först av allt är basen i en livsviktig inkomstkälla för en stor del av befolkningen har också en symbolisk betydelse, de har under historiens gång blivit en del av den kulturella identiteten för palestinierna.

Att bryta tystnaden

Han sitter framför oss och börjar tala. Vi som lyssnar är en grupp följeslagare. Han som talar heter Jehuda Shaul. Han ser trött och sliten ut. Han har grundat organisationen Breaking the Silence, ”Att bryta tystnaden”, en grupp som uppmuntar soldater att berätta vad som sker under militärtjänsten. Jehuda och hans kamrater är övertygade om att Israels allmänhet aldrig får veta vad som egentligen sker. De får bara militärens officiella version, som är mycket tillrättalagd.

Att förstå (men inte acceptera)

”Tyvärr finns det inga bra kartor över landet Israel”. Först tror jag i min enfald att han menar att det rent tekniskt inte finns några bra kartor över Israel; att tryckeriet inte klarar av det eller att utgåvorna är slut eller att lantmäteriet inte gjort ett bra jobb. Sen inser jag att han menar att det inte finns några kartor över Israel. Staten Israel har inga definierade gränser. Ändå står han framför mig och visar en karta som inte är ”bra”. På kartan, som täcker hela Israel och det ockuperade palestinska området inklusive de annekterade Golanhöjderna, finns endast områdena Galiléen, Samarien och Judéen utmärkta.

Drömmar om framtiden

Efter att jag formellt avslutat mitt uppdrag som ekumenisk följeslagare reste jag runt några veckor i Egypten. Israel och Palestinas jättelika granne i väster är ett land där 43,9 % av befolkningen lever på mindre än 2 US dollar om dagen och de sociala klyftorna är enorma.[1] Under min resa drog jag mig till minnes frågan flera människor ställt till mig under min tid i Israel och Palestina: ”Varför åker du inte till något annat land där människor lider mer och hjälper dem?”.

”Det här är mitt liv”

Målningarna är många och färggranna, täcker husets väggar. Turkost, cerise, guld och grönt trängs på de hårda papperna. På avstånd ser de ut som lyckliga sagovärldar, på nära håll är det en bild av konflikten som målas upp. Blod som droppar, vapen som skjuter, barn som dör. Fredsduvan med muren som vingar. Fredsduvan på en tickande bomb. Men också önskningar och förhoppningar; ett fritt Palestina.

Livet på landet

Dammet yr kring mina fötter och hettan är överallt. Kisar upp mot solen och tillbaks ner på marken för att inte snubbla. På en stenig stig tar jag mig fram över den palestinska landsbygden, en expedition i ett ökenlandskap. När jag kommer över backkrönet ligger byn synlig, 33 stenhus omgivna av karga vidder och en israelisk bosättning. Jag kliver in i Jubbet adh Dhib där jag hälsas välkommen av väderbitna kvinnor och många undrande barn.

Berättelser från Hebron

Vi är i nere i den gamla stadskärnan i Hebron, denna levande, bullriga och genuint arabiska stad på södra Västbanken med över 150,000 invånare. Om det inte varit för de fåtalet fundamentalistiska bosättare, något hundratal, som valt att bosätta sig mitt i Gamla stan inkilade i den gamla marknadsplatsen  souken, hade Hebron säkerligen varit känt för sin pulserande stadskänsla. Nu är en stor del av stadskärnan öde och förfallen och hundratals palestinska butiker igenstängda. Sällan har så få skapat så mycket osämja, friktion och tragik.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page