Månadsarkiv: november 2010

Vapen för ökad trygghet

En av de första saker som jag reagerade på när jag kom till Israel och Västbanken är den ständiga närvaron av vapen som finns här. Denna närvaro börjar redan när du lämnar flygplatsområdet. Då passerar du en vägspärr där det står beväpnade vakter — några med pistoler i hölstret på livremmen och andra med ett maskingevär över axeln. Välkommen till östra Jerusalem, när du tar dig en promenad genom Gamla stan stöter du på fler vapen.

Qalandiya Checkpoint

Klockan är 04:30, det är mörkt ute och lite småkyligt i luften. Vi sätter oss i taxin och åker i väg till Qalandiya Checkpoint, en stor terminal för passage genom muren. Qalandiya är en av de största vägspärrarna som i kombination med muren isolerar förorterna från Jerusalem. De som bor på Västbanken måste varje dag gå igenom en vägspärr om man vill in till Israel och östra Jerusalem.

Den lilla byn Yanoun

Bilen skumpar fram på den trånga vägen, jag tittar snabbt upp och inser att jag efter en lång resa är framme i Yanoun. Några minuter senare kliver jag ut från bilen och vid en första anblick är det svårt att se mer än en mysig by belägen i en dal omgiven av vackra olivträd. Barn springer omkring och getter och får strövar på den karga marken.

Fyratusen år av drömmar och böner

Det är tidig lördag morgon och jag är på väg till busstationen. Det är dags att för första gången sedan början av oktober lämna Jerusalem i några dagar. Som följeslagare får jag två tillfällen att besöka andra orter där EAPPI arbetar [1] och mitt första besök går till Hebron, Västbankens näst största stad. Hebron är unikt då det är enda staden på Västbanken (bortsett från östra Jerusalem) där bosättare slagit sig ner i stadens centrum. I dag finns det cirka 5002 bosättare inne i Hebron och många av dem bor i nära anslutning till en gata som heter Shuhada street. På andra sidan gatan ligger Cordobaskolan, en skola för palestinska barn.

Första brevet till farmor

Kära farmor, du kommer säkert ihåg hur entusiastiskt vi pratade om Israel under Sexdagarskriget 1967. Du var så orolig att detta skulle innebära slutet för Israel. Du kom ju från en judisk släkt som visserligen var assimilerad men ändå var den judiska tillhörigheten på något sätt självklar i familjen. Inte förrän mina elever i skolan hittade mitt namn på en antisemitisk webbsida förstod jag vad den kunde innebära.

The Matrix på riktigt

“Föreställ dig hur allt som du värderat som mest positivt här i livet i denna stund blir raka motsatsen. [...] Det är en lång resa att gå från bergstoppens välleverne till dalens verklighet och inse att du lever gott på bekostnad av andras välmående.”

Oliver för fred

En lördag härom veckan samlades en brokig skara människor i den palestinska byn Shufa, strax utanför Tulkarem. Det var israeler och palestinier från organisationen Combatants for Peace som möttes för att hjälpa palestinska familjer att plocka oliver och samtidigt göra en politisk markering mot den israeliska ockupationen av det palestinska området.

Den förlorade Jordandalen

Solen lyser skarpt utanför fönstret och sorlet i lokalen ligger kvar i luften. Många har kommit för att närvara vid detta FN-anordnade möte, som är tänkt att hjälpa invånarna i Jordandalen. Jag träffar Nimar Shban, medlem i jordbrukskommittén i Jiftlik, en av de större byarna med cirka 5 000 invånare. [1] Nimar bjuder mig på en kopp varmt sött te och vi sätter oss ner i ett annat rum.

Västbankens A, B, C

De unga pojkarnas armar sträcker sig högt upp i luften. Ivrigt och entusiastiskt söker de den tålmodiga, lite finurliga mattelärarens uppmärksamhet. De vill komma fram till den minimala svarta tavlan och visa vad de går för. Ingenstans syns det att några av dessa tonåringar levt de senaste sex månaderna i fängelse utan rättegång.

Ett av ockupationens ansikten

— En bra dag tjänar jag 70-100 shekel (140-200 kronor) på sju timmars arbete, säger Abdul Latif när jag träffar honom klockan fyra på morgonen i kön till en gränskontroll utanför Tulkarem. Då har han redan varit uppe sedan klockan två och köat i mer än en timme, men han börjar inte jobba förrän klockan sju.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page