Månadsarkiv: december 2011

Skolan mellan fåraherdarnas byar

- Den förra skolan blåste bort efter en storm 2010, det var då vi beslutade om att bygga en ny som skulle stå emot vädrets makter, säger Ahmed, som är rektor för skolan i Susiya med låg röst och fortsätter – för lite mer än tre veckor sedan, den 23 november, fick vi demolerings orden av IDF (Israel Defense Forces) på hela skolan, detta betyder att efter den 16 december kan IDF genomföra ordern att förstöra skolan när de känner för det.

Musik, drömmar och sopor

- Neeejjj, inte Michael Jackson! utbrister flickorna i kör när jag och min kollega undrar över vilken musik de gillar att lyssna till mest. Alla börjar fnittra hejdlöst och kommer snabbt överens om att Hannah Montana är bra. Zeinab, en av flickorna i gruppen blir ombedd av sin lärare Myriam att sjunga och hon gör det gudomligt bra.

Tillvaron vid Checkpoint 56

Den unga israeliska soldaten står med sitt vapen upphöjt, i horisontalt läge. Han vankar fram och tillbaka framför vägspärren, ungefär två meter från mig. Att medfölja palestinska barn till Cordobaskolan ingår i mitt arbete som följeslagare i staden Hebron, på södra Västbanken.

”Jag tror på en sekulär stat”, säger prästen

Jag åker bil med vår chaufför Abed på slingriga vägar från den lilla jordbruksbyn Jayyous där jag bor, till staden Nablus på norra Västbanken. Jag håller i mig i dörrhandtaget till sidodörren, för fort går det, och här på Västbanken har man inte för vana att sätta på sig säkerhetsbältet förrän man kommer upp på en motorväg. Uppe på kullarna som vi sicksackar mellan ligger israeliska bosättningar.

Skymning över Al Jab’a

 De har fem miljoner skäl till att ta vår mark men inte ett enda för att ge oss något tillbaka. Det handlar om gott eller ont och det här är ont. Naser El-din har just tagit emot oss i byn Al Jab’a, någon dryg mil sydväst om Betlehem, på vägen mot Hebron. Han har bott i USA i tio år, minst, där han jobbade som fastighetsmäklare.

Bara tre länder i världen förstör skolor

Det varma mycket söta teet känns, konstigt nog, läskande. Solen känns ljummen. Vi sitter på madrasser på marken och lyssnar på historien om byn Khan al-Ahmar, som troligen snart är ett minne blott.

Rädslans makt

Rädsla för att familjemedlemmar och vänner ska skadas eller dödas är som ett gift. Rädslan i Israel finns överallt i vardagen, i media och i skolan. Rädslan styr människors vardag. Rädsla är vardag i Israel och för dess befolkning, rädslan legitimerar militarism.

Deras hem är slaget i spillror

- Föreställ dig att du kommer hem en dag, och ditt hem är borta. Min kollega Linda sitter i soffan och jag ser hur hennes ögon tåras. Hon upprepar samma mening flera gånger, nästan som ett mantra. Linda har precis kommit hem efter att ha träffat tre familjer i Al Qasab i utkanten av Jeriko, vars hus har jämnats med marken av israeliska armén. Tre hus demolerades den dagen utan att någon av familjemedlemmarna hade förvarnats om att det skulle ske.

Mötet med Doha gav mig hopp

Mina tre månader i Hebron och på Västbanken har bjudit på många spännande och intressanta möten med människor. De flesta har varit positiva och givande men några möten har försatt mig i situationer som jag inte kunnat förbereda mig för eller vetat hur jag ska förhålla mig till. Jag har precis tillbringat ett par dagar i en stad vid namn Tulkarm på norra Västbanken. Jag var där för att besöka mina kollegor och se hur de jobbar. När jag anlände berättade de för mig att vi skulle besöka en kvinna vid namn Doha, en av de fångar som släpptes i utbyte mot den israeliske soldaten Gilad Shalit.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page