Månadsarkiv: januari 2012

I väntan på en hoppfull framtid

— Se där borta, säger Eid Suleiman, och pekar bort mot den senaste utbyggnaden av den israeliska bosättningen Karmel. Ser ni grävmaskinen och traktorn? De håller på att skapa mer yta för att bygga ut bosättningen. De bryter mot internationell lag genom att bygga på ockuperad mark. När vi bygger rivs allt av IDF. Inget händer när bosättarna bygger.

Sex steg från muren

- Vi kunde se hela Betlehem från vårt hus. Då hade vi fyra olika verksamheter, en affär i den gamla staden, tre här. Min man och hans bror specialiserade sig på reservdelar till speciella bilmärken, de hade kunder från Jerusalem, judar, kristna och muslimer.

Vägen är stängd för de flesta

Abu Musars son och två kompisar tillverkar bränslebriketter av olivresterna från byns två oljepressar. Lokalen är stor, mörk och dammig; luften tjock av avgasen från traktorn som driver pressen. Briketterna sätts på torkning i stora högar. Abu Musar [1] är kommunstyrelsens ordförande i Kafr Qaddum, en by med 3100 invånare som producerar över en halv miljon liter olivolja per år.

Vapen har blivit vardag

Det har blivit vardagligt. Att se vapen. Vapen som bärs av israeliska soldater i alla sorters sammanhang. Bosättare på joggingrunda med vapen dinglande över armarna. [1] Eller på promenad med barnvagnar, också med sina vapen hängande runt kroppen. Vad som i början kändes extraordinärt känns nu ofta som bara en del av vardagen. Vid den tanken kommer insikten om att jag nu, på något sätt, vant mig vid något som för många besökare kan kännas chockerande.

När din fiende också är din domare

När telefonen ringer på morgonen gör det lite ont i magen. Inte nu igen, tänker jag. Den här gången kom meddelandet från byn Asira al Qibliya. Meddelandet var det som jag fasade. Bosättare från den närliggande bosättningen Yizhar har attackerat byn.

De frigivna

- De kommer snart! Kom ut, skynda er! Det är vår lokala kontakt Mahmoud som ringer. Jag fokuserar yrvaket på klockan som lyser på mobilskärmen. 01.06 står det. De sex unga killar från min tillfälliga hemby Jayyous som precis har släppts från israeliskt fängelse är på väg tillbaka till byn.

Ett Jerusalem som tillhör oss alla

 Vet du vad jag inte gillar med Jerusalem? Att det är delat, judar och araber umgås inte. Yosef, som jag har sett på avstånd förut men aldrig pratat med, är soldat vid Zaytoun, en av de fyra vägspärrar som markerar var Jerusalem börjar. Yosef fingrar en del på sitt vapen samtidigt som vi pratar.

Muren och ockupationen går före anarkismen

- Jag har inga problem att bryta mot den officiella israeliska lagen, allra minst när jag anser att den är olaglig. Michal Vexler är anarkist men framför allt, säger hon, är det ockupationen av palestinskt område och muren hon kämpar emot. Varje fredag åker hon och hennes medanarkister till sju olika byar på Västbanken där bybor demonstrerar.

Om att få eller inte få välja sitt hem

Bussen tar mig österut från Jerusalem. In i ett torrt sand och stenlandskap, tillhörande det av Israel ockuperade palestinska området. På en av kullarna tornar den israeliska bosättningen Ma´ale Adumim upp sig.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page