Månadsarkiv: januari 2014

Allt väl som slutar väl

När jag åkte till Palestina hade jag som mål att lära mig om konflikten men även om det vanliga livet som pågår. Överallt är alla människor likadana, vi äter, blir kära, sover, gnäller, firar och arbetar. Detta gäller i Sverige, i krig och i diktaturer, detta gäller även under ockupation. Och jag vill verkligen skriva om technofester i Ramallah, om den kontroversiella ridskolan i Jericho och om den mannen i flyktingsförläggningen Nurchams som älskade Nelson Mandela så mycket att han bytte namn till Nelson och sparade i åratals för att få åka ner till Sydafrika och träffa sin idol. Jag vill skriva om alla intryck, skratt som jag upplevt de senaste veckorna, om allt det fina. Men det får vänta. För samtidigt som livet pågår är också döden väldigt nära, mycket närmare än den borde vara. Ammars historia är ett exempel på det.

Två skilda samhällen

Under den vecka som Israel och Palestina upplevde enorma mängder regn och snö besökte jag två vitt skilda delar av det israeliska samhället. Bosättningen Efrat symboliserar för många ett av de största hindren för fred medan den lilla byn vid namn Fredsoasen [1a] har kommit att symbolisera hopp i en komplicerad konflikt som har pågått alltför länge. Byn etablerades redan 1970. Precis som många bosättningar handlade det först om en karavan på en kulle, men utöver detta finns det inte mycket gemensamt mellan Fredsoasen och bosättarnas ideologier.

Avskedsbrev till Aron och Ahmed

Jag lämnar er nu. Det här uppdraget börjar gå mot sitt slut och jag är på väg hem. Jag hade velat lära känna er. En sak vill jag i alla fall att ni ska veta, jag glömmer er aldrig...

Tarqumiya kontrollstation

Klockan är kvart i tre på natten när väckarklockan ringer. En halvtimme senare sätter jag mig trött i bilen och hälsar på vår chaufför. Det är söndag, arbetsveckans första dag, och vi är på väg att besöka Tarqumiya kontrollstation som leder ut från Västbanken, till östra sidan om muren och vidare in i Israel, under veckans mest hektiska morgon.

Jul i Betlehem

Det är trångt på gatorna när jag försöker ta mig fram i Gamla stan. Människor som pratar olika språk blandas med ljusslingor i glada färger. De små turistshopparna med otaliga träsnidade alternativ av den heliga familjen verkar aldrig ta slut. Det är julaftonskväll i Betlehem.

Lägga pussel

"Det har aldrig funnits någon arabisk vår...det enda vi fått är höst". Mohammed tar upp sin tvååring, dottern Siba i knät, samtidigt som ett starkt mullrande ljud hörs utanför. Fönsterrutorna skallrar till. Tre israeliska attackplan stryker på mycket låg höjd över Yattas hustak. "Det är Israels närvaro här som gjort att den arabiska hösten inte nått hit", fortsätter Mohammed. Mitt antecknande kommer av sig. F 15-planen brakar iväg åt Gaza till. Jag har fått ytterligare en pusselbit, ytterligare ett perspektiv på konflikten. När jag några timmar senare lämnar Mohammed och hans familj förstår jag honom bättre. Vi har också hittat varandra i ett samtal om de drömmar vi har för våra liv.      

En fråga om land och vatten

Kängorna halkar mot det röda fabriksgolvet på Canaan Fair Trade - olivolja! På vägen hit, strax utanför Jenin på norra Västbanken, har vi sett oliv- och citronträd, kaktusar och slitna vita hus genom  fönstret på minibussen. Manal Abdallah visar oss olivpressen som rengörs av en man med vattenslang, olivsäsongen är över men golvet är fortfarande halt av det flytande guldet. Pressen kommer från Italien, liksom de gnistrande gigantiska förvaringsbehållarna, upptappningsmaskinerna och glasflaskorna. Det är proffsigt, högkvalitativt och jag låter mig tacksamt imponeras. Jag njuter av att få komma till en plats som andas hopp och löften om en ljusare framtid.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page