Månadsarkiv: februari 2014

När grannarna stjäl din mark

Bönderna i byn Jayyous är extremt påverkade av den kontroversiella mur som ringlar sig runt byn och skär av dess marker. Abu Azzam är en av de mest talföra bönderna och kämpar för att muren en dag ska falla. Och för att få behålla sin mark.

”Du gamla, du fria…”

Nationalsången sprutar ut ur högtalarna på skolgården. Flaggor och vimplar vajar på varenda tillgänglig flaggstång. Barnen står på led medan de sista tonerna tonar ut innan klockan ringer för att meddela att skoldagen har startat. Mina kollegor och jag står en bit bort och tittar på. För mig är tanken att stå uppradad på skolgården medan ”Du gamla du fria” spelas varje morgon innan skolan startar lika främmande som att ett militärfordon står posterat utanför stängslet vid skolgården. Alltid redo att ingripa.

Tarqumiya

Klockan är 04:50 och vi har redan observerat kontrollstationen Tarqumiya i en dryg timme. Männen i kön – och just idag är det bara män – har väntat betydligt längre, många kom redan vid två, tre på morgonen.

Ockupationen behöver inga ursäkter

Vid infarten till byn al-Jab’a finns ingen skylt som hälsar välkommen. Den försvann för några år sedan. Hur är inte klarlagt. Men ett är säkert. Det kom en order till byrådet från israeliska myndigheten på Västbanken att den skulle bort. Sheikh Naser kan inte frigöra sig från tanken att det är ännu ett sätt för ockupationsmakten att göra byn osynlig. Dom vill helt enkelt få bort oss, säger han. En orimlig slutsats eller… ? Också i andra byar har samma skyltar försvunnit.

Yatta

Jag bor i Yatta. Det finns ett otal städer som Yatta runt om i världen. Staden ligger på södra delen av Västbanken. Den liknar inga av de städer jag tidigare bott i. Den är mer som en förväxt by som råkat sprida sig över kullarna några kilometer söder om den större staden Hebron. Trots sina 90 000 invånare skulle jag snarast kalla den en icke-stad, med sina vindlande branta gator och avsaknad av ett centrum. Inga gator har namn. Alla byggnader liksom hela gatunätet verkar tillkomna utan politisk planering.

I murens skugga

Betlehem i januari 2014. Redan på busslinje 24 från Jerusalem till Betlehem kommer muren på tal. Medpassageraren på platsen bredvid känner igen följeslagarnas västar. ”Ni brukar ju stå i den militära terminalen”, säger han. ”Det är bra att andra får veta hur det går till här. Det är illa nog med muren, men det värsta är att det bara blir värre att leva med den”.

Livets lotteri på Västbanken

”Jag vill bara leva i fred och få bo kvar i mitt hus utan problem." Bonde i Jordandalen inom område C på Västbanken, Palestina.

al-Fawwar

Den vita Subaron gör plötsligt en skarp sväng. Halva vägbanan är fylld av svarta soppåsar och annat som skulle ha varit i den container som är överfylld av avfall. Svart rök stiger upp här och var. Plastpåsar med hushållssopor brinner inte så lätt, men mellan påsarna ligger bitar av trä och plast som pyr utan eldslågor. Jag förstår att vi kommit till al-Fawwar, flyktinglägret jag skall besöka tillsammans med två andra följelagare.

Att ge eller ta ett liv

Vad är ett träd? Det kan försörja en familj, vara en skönhetsfläck i din trädgård eller vapen för en ockupationsmakt. På norra Västbanken är olivträden en politisk kamp om mark och rättigheter.

Grannar

Det är fortfarande kyligt, men att streta uppför backen till Tel Rumeida värmer tillsammans med den svaga solen sakta upp oss.

Det var här vid Tel Rumeida som det ursprungliga Hebron låg, när staden grundades under tidig bronsålder. ’Tel’, läser jag, betyder bosättningskulle och höjden har bildats genom att generation efter generation, samhälle efter samhälle, har levt här. Att kalla Tel Rumeida för en kulle tycks dock otillräckligt – från dess högsta punkt har man utsikt över hela Hebron.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page