Månadsarkiv: maj 2014

Ett militariserat samhälle

Nu har vi varit på mitterminsutbildning. Det kändes konstigt att lämna placeringen en hel vecka och bara kunna följa livet i Hebron genom sociala medier, men utbildningen gav en del intressanta tankar. Och välbehövlig vila. Mitterminsutbildningen handlar mycket om att ge oss ett israeliskt perspektiv på konflikten och situationen i området. Välbehövligt skulle jag tro, för ibland är opartiskhet en svår balansgång när jag ser hur människors liv ser ut i Hebron.

Att vägra vapen

Vi är i Haifa på utbildning och har börjat dagen med att prata om hopp. Jag har fortfarande hopp om att konflikten går att lösa men när jag sitter och funderar blir det tydligt för mig hur många fler exempel jag har härifrån som fått mig känna mindre hopp snarare än tvärtom. Men så kommer feministen och fredsaktivisten Ruth Hiller och fyller på.

Skördetid på Hebrons kullar

Jag går med en kompis som bor och jobbar i Ramallah, en modern palestinsk stad som växer i snabb takt. I Ramallah har den palestinska myndigheten självstyre och egen polis. Där brottas inte palestinier med bygglov och husrivningar som i östra Jerusalem och i område C där israeliska myndigheten har makten. Min kompis berättar: ”Folk här pratar inte så mycket om ockupationen, istället är det samtal om den nya mobiltelefonen eller vilken restaurang man ska äta på ikväll”.

Tag hand om träden!

Adel Fanoun var bara en pojke när han fick följa med sin far för att planera olivträd hemma i an-Nachla. Det är en ansvarsfull uppgift.

En annan slags demonstration

Första maj brukar för mig vara en dag fylld av vänner, glädje och en känsla av att vi är många som vill något annat, som vill förändra. Dagen brukar börja med en lång gemensam frukost där stämningen är glad och uppsluppen. Några ska inte gå i något tåg, vi andra ska gå i olika och vi pratar om ifall vi ska mötas efteråt och gå och äta någonstans. Vår frihet och rätt att demonstrera pratar vi inte om, jag tror att många av oss med mig tar den för given. Årets första maj blev på ett helt annat sätt.

Kampen om marken

Jag har nu börjat ge guidade turer av Hebron. Som om detta vore min egen hemstad. På ett sätt känns det redan som min hemstad. Det är lätt att förälska sig i Hebron – varma, stimmiga Hebron där jag inte kan ta många steg på gatan innan jag måste stanna och skaka någons hand. Komplicerade, ockuperade Hebron där de israeliska bosättningarna breder ut sig år efter år.

Vem får komma in på Tempelberget?

Klockan är åtta på morgonen på Israels nationaldag, som i år infaller den sjätte maj. En grupp judiska extremister, med ett slutligt mål att riva Klippdomen och bygga det det tredje templet [1], går runt på Haram ash-Sharif/Tempelberget eskorterade av israelisk polis. Det är en spänning i luften och de få muslimer som blivit insläppta på morgonen ser på med oro när gruppen demonstrativt går runt på området.

Min hemort Jerusalem al-Ram

”Vår makt består inte av vapen och stark ekonomi utan av historien och legitimiteten”, säger borgmästaren Ali Maslamani i al-Ram, när vi möter honom under vår första månad i denna dammiga förort till Jerusalem. Muren här i al-Ram överskuggar vägen och utsikten, men framför allt människors dagliga livsföring.

Muren genom hjärtat

Det går en mur rakt genom Betlehem. Den stänger av gator, lämnar olivträd utan skördande händer, skiljer familjer från varandra och går rakt igenom människors hjärtan.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page