Månadsarkiv: september 2014

Den symboliska nyckeln

Jag befinner mig i flyktinglägret Fawwar i South Hebron Hills på Västbanken. Här är
nyckeln den viktiga symbolen för människorna, nyckeln till hemmet som de tvingades lämna efter det som palestinierna kallar Nakba, katastrofen 1948‐ 1949. [1]

De israeliska protesterna

Palestinier som jobbar för rättvisa får svårigheter på grund av ockupationen. För israeler är det tabun och normer som försvårar. Men jag har träffat några av dem som går mot strömmen.

Kärlek med förhinder

Häromdagen fick jag frågan hur det är för palestinier att bo i Jerusalemområdet. ”Byråkratiskt”, blev mitt direkta svar. Jag finner det svårt att beskriva alla de administrativa hinder många palestinier tvingas leva med och som i högsta grad påverkar det sociala livet. Därför får jag väl börja med att konstatera att det inte tar lång tid innan man lär sig att det är skillnad på palestinier och palestinier.

Mahmud Hazama, 77 år

Sextio rättsfall för att försvara sin jord. Född 1937 i ett traditionellt hus på sina marker, nu förbjuden att besöka platsen. Huset är en gammal synagoga, hävdar bosättarna i Adei Ad, säger Mahmud.

Landkonfiskeringens konsekvenser

Precis efter att vapenvilan mellan Israel och Hamas ingåtts så deklarerade Israel 400 hektar mark omkring Bethlehem ’statligt land’ med syfte att expandera bosättningar som redan finns samt för att bygga helt nya. Denna konfiskering av mark är den hittills största konfiskeringen av palestinskt land på 30 år [1] och riskerar utgöra ett hinder för upphörandet av ockupationen och fred mellan Israel och Palestina.

”Vi får bara skäll!”

”Hur vi än gör får vi bara skäll! Hur vi än anstränger oss så är omvärlden inte nöjd”, säger den israeliske soldaten vid vägspärr 56 i Hebron på Västbanken. Han fortsätter, vänd mot oss följeslagare: ”Vad vill ni egentligen?” [1]

Tillbaka till ruta ett

”Det enda positiva med kriget i Gaza är att de inte har tid att för husrivningar längre.” Orden kom från Attallah, en av våra kontakter i det lilla beduinsamhället Jabal al-Baba som länge varit hotad av husrivningar från israeliska myndigheter. Hans ord ringer i mina öron när vi får ännu ett larmsamtal om en husrivning.

Att skrapa på ytan

Jag sitter på tåget tillbaka till Jerusalem från Tel Aviv. Att färdas mellan Västbanken och Israel är, trots områdenas ringa storlek, som att färdas mellan olika världar.

Ljus vid horisonten?

Det är bittert om jag inte kan förmedla ens några sköra trådar av hopp när jag lämnar mitt arbete som följeslagare. Sista tiden i Palestina och Israel har dock blivit så tung av förtvivlan och hopplöshet, att det inte är lätt att fullfölja den ambitionen. Dödandet – och desperationen – blev utom kontroll.

Det är vi som får betala

Helgmålsringningen verkar extra stark och kraftfull i gamla stan i Jerusalem, när jag rusar in där för att klippa mig på min lediga dag. Dagsläget i Israel och Palestina är mycket spänt, och en ledig dag känns det knappast som.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page