Månadsarkiv: februari 2015

Dyrköpt frihet

Frihet för mig är att känna vinden blåsa i håret, att ta en lång skogspromenad eller att resa till Tel Aviv och möta min familj. För andra är det att kunna ta sig till universitetet eller arbetet utan att behöva passera en vägspärr morgon och kväll.

Livet i an-Numan

Det är en vacker liten oas. Lugnet som råder i den lilla byn an-Numan är slående. Våren står i full blom, olika gröna färger tävlar om att slå varandra i intensitet. Mandelträden blommar. Solen skiner på en klarblå himmel. De pittoreska enkla stenhusen står på rad längs med gatan. Allt är rofyllt och stilla.

Klockan tre på morgonen

Under den tid jag är i Israel och Palestina besöker jag regelbundet vägspärren i Tarqumiya. Här passerar mellan 5 000 och 8 000 palestinska arbetare varje söndagmorgon för att ta sig till arbetet i Israel.

Uppdrag östra Jerusalem

Vårt teams uppdrag att dagligen vara närvarande i Gamla stan i Jerusalem ger oss mycket tillbaka. För egen del känner jag både vördnad och förundran och inte minst lust att veta mer om det jag ser.

Grannar

I byn an-Nabi Samwil i Jerusalems kommun bor Aeed Barakat. Han har en liten bit jord just utanför byn. Marken ligger bara några tiotal meter från den israeliska bosättningen Har Smuel. Sedan den byggdes, har han haft problem med israeliska bosättares aggressivitet.

Abu Abed bjuder på te

I Jordandalen tillåts palestinier i princip inte leva och verka på 94 procent av området. [1] Men eftersom de bott här i decennier och århundraden har de svårt att se det rättfärdiga i detta. Jag träffade Abu Abed, bonde, och Nimer Daragmeh, fåraherde, och de berättade om maktlöshet och förödmjukelse.

”Jag är inte socialarbetare”

En av våra viktigaste uppgifter här i Hebron är att följa några av alla Hebrons barn till skolan. Söndag till torsdag står vi på strategiska platser för att ha uppsikt över vad som händer på deras väg. Tillsammans med andra frivilligorganisationer delar vi upp de värst utsatta skolorna mellan oss, för att säkra barnens rätt till utbildning. Oftast närvarar vi vid Cordobaskolan.

Ingen av dem skulle behöva vara här

Båda befinner de sig nästintill varje söndagsmorgon vid vägspärr 300, Ali på ena sidan och Yael på den andra, men de kommer inte att mötas. [1] Han är palestinier och hon är israeliska. Ingen av dem behöver vara här men är det ändå.

Förtvivlans väntrum

Hemma i bokhyllan står en bok med blå pärm. Rapporten bygger på över trehundra palestinska barns berättelser om sin tid i förvar i israeliskt fängelse. Ett omfattande arbete som skett med EU-medel,[1] en rapport som berörde mig djupt när jag läste den och vars verklighet jag sett en glimt av idag. Jag har varit i förtvivlans väntrum.

Vems hus blir det nästa gång?

Jag väcks hastigt en morgon av ett meddelande från vår chaufför om att det pågår en husrivning i området Jabal al-Mukabbir i östra Jerusalem. Detta är en berättelse om en krossad dröm, men också om envis kamp för fred.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page