Månadsarkiv: oktober 2015

I sällskap av ljus

Oroliga tider i det heliga landet. Vi känner av spänningarna i fält, följer nyheterna och försöker greppa det eskalerande våldet. Jag läser ett blogg-inlägg på Eappis hemsida från Kyrkornas Världsråds ordförande, Rev. Dr Olav Fykse Tveit. En uppmaning om att inte göra konflikten mellan Israel och Palestina till en konflikt om religion vilket blir ett hot mot det heliga landet och dess mångfald. Han delar denna oro med medlemmarna i nätverket Anwar som jag träffade förra söndagen. [1]

Bland bedrägerier och bosättningar

En övergiven kyrkobyggnad utanför Hebron riskerar att hamna hos israeliska bosättare. Det strategiska läget hotar både ett närliggande palestinskt flyktingläger såväl som den stora landsväg som löper utmed området. Lokalbefolkningen talar inte om huruvida sammandrabbningar kommer att äga rum, utan om när. Mitt i allt detta talas det även om inblandning från svenskt håll och det står klart att ryktesspridningen tagit fart.

Övervakade barn

Solen hettar, dammet yr, en ny skoldag har nyss startat. Vi anländer till an-Nabi Samwil, en liten palestinsk by strax norr om Jerusalem, men avskärmad från Jerusalem med de vägspärrar som byggts. [1] Vi träffar rektorn, Khaleel Arquob, på skolan i byn, han delar med sig av en historia som drabbar mig. Skolan har just nu nio elever, det är de skolbarn som bor i byn. Barnen och skolan är ständigt övervakade av militär och bosättare.

Att vaggas in i en falsk trygghet

En till synes lugn situation kan inom loppet av några få sekunder förändras till att bli något helt annat. Att dagligen leva under dessa premisser kan inte lämna någon människa opåverkad. Vad blir egentligen normalt i ett liv under ockupation?

Eid al-adha- mat och försoning

Idag är det fest i byn Susiya. Kött, bröd och ris står på menyn och alla följeslagare i Yatta är inbjudna, för att fira eid al-adha, en viktig högtid enligt islam. Den handlar om fred och försoning och om mat.

Skördens sista timme

Som ljudet av ett tungt regn faller oliverna mot presenningen på marken när vi tillsammans står under trädet med våra händer sträckta mot grenarna. Den familj jag för stunden plockar tillsammans med är märkbart stressad. Klockan är redan efter tre. Om mindre än en timme måste de lämna sina marker. Då står den israeliska militären inte längre mellan olivmarkerna och bosättarutposterna.

Gränser och begränsningar

Det finns flera hundra militära vägspärrar på Västbanken. De utgör dagliga hinder för palestiniers möjlighet att röra sig fritt. En del vägspärrar utgör gränslinjen mellan Västbanken och Israel medan de flesta skiljer palestinier från andra palestinier. Detta trots att Osloavtalet stipulerar att israeliska säkerhetsrestriktioner inte får inverka negativt på palestiniers sociala och ekonomiska liv.

En vandring på Smärtornas väg

I trånga gränder och myller av människor går jag min morgonpromenad. Jag möter barn på väg till skolan, försäljare har just öppnat sina stånd. Turister med stora kameror och kartor utforskar dessa gamla kvarter och känner säkert, precis som jag, historiens tydliga vingslag. Mitt i allt detta, i varje liten gränd, står dock många israeliska militärer och poliser, kraftfullt utrusade med automatvapen, tårgaspatroner och batonger.

Ockupationens psykologiska dimension

Jag befinner mig i Palestina i staden Jeriko, en av världens äldsta civilisationer.
Luften är het och palmernas gröna blad står orörliga under den stekande solen. Landskapet över de vita bergen kan få vem som helst att tappa andan med sin skönhet. Mitt tre månaders uppdrag i Palestina och Israel har just börjat.

Aldrig rädd, alltid rädd

Jag lämnade Israel och Palestina mitt under en tid när våld och oro intensifierades för var dag. Vissa bedömare talade om att en tredje intifada (palestinskt uppror) var på ingång. I Yanoun ökade rädslan för hämndaktioner från närliggande bosättningar men borgmästaren Rashed var aldrig rädd.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page