Månadsarkiv: december 2015

Ett tunt rött band

Det är min andra dag i Hebron och redan har ockupationens våldsamma verklighet trängt sig på min, tills nyligen, skyddade vardag. För de som bor här gör våldet från båda sidor det svårare att ta sig till skolan, jobbet, nära och kära.

Jalla push! Jalla push!

Klockan är 05.48 och det börjar gry över kullarna runt Jerusalem. Om två och en halv timme kommer 1 563 män, 213 kvinnor och 17 barn ha passerat genom den permanenta vägspärren Qalandiya i norra Jerusalem på väg till jobbet, till skolan eller till de sjukhus som finns i staden. Jag står i det som till en början var en kö men som nu mest är en folkmassa som trycker sig mot ingångarna till de tre fållor vi måste gå igenom. Runt omkring mig ropar man ”Jalla push! Jalla push!”

Vad är i mitt bagage?

En dag fick jag frågan: Vad tar du med dig hem? Det är en komplex och svår fråga att ge ett enkelt svar på. Jag tror att jag svarar olika saker för varje dag: möten, frustration och många skratt med mina medmänniskor.

När elefanterna krigar…

Nu är jag tillbaka i det Heliga landet igen, den här gången som följeslagare i det Ekumeniska följeslagarprogrammet. Under vår första innehållsrika vecka får vi ett möte med Anna Lind-pristagaren Jean Zaru som beskriver ickevåldsmetoder med auktoritet och humor. Veckan betyder också det första mötet med Jeriko och Jordandalen som håller på att utvecklas till ”den låsta trädgården”.

Avstängda vägar ger inga rubriker

Vi lämnar Yanoun tidigt en kylig morgon i december för att ta oss till en skola. När vi åker igenom staden Aqraba för att ta oss ut på en av de större vägarna saktar vår chaufför Ghassan Bani Fadl plötsligt in. Framför oss ser vi en stor hög med sand, grus och stenar.

Att stanna – en ickevåldshandling

Där starka restriktioner och militär kontroll påverkar människors möjlighet till ett vanligt liv blir till synes ordinära handlingar modiga uttryck för motstånd. På olika sätt uttrycker två familjer motstånd genom att inte låta ockupationen vara ett hinder för sina handlingar. Att stanna kvar blir en ickevåldslig motståndshandling.

Det onormala har blivit normalt

Nästan varje dag när vi följeslagare följer palestinska barn till ser vi den israeliska militären. För barnen är det vardag men själv har jag svårt att vänja vid mig synen av tungt beväpnade soldater bredvid en skola. Jag spenderar en stund med tjejerna på skolan i byn Burin, under det stora trädet där de tillbringar sin rast. De delar sin frustration men också sina framtidsdrömmar.

Att gripa och arrestera barn

Över en het kopp arabiskt kaffe, med svetten som lackar i pannan, försöker jag komma på ett bra sätt att berätta om hur barns rättigheter kränks med skrämmande regelbundenhet som ett resultat av den pågående ockupationen. Tvekande undrar jag om alla världens ord skulle räcka för att förklara att det som inte får hända, händer. Kanske borde jag skriva om något annat?

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page