Månadsarkiv: januari 2016

En liten blå skola

Kan en liten blå skola vara ett militärt hot? Den frågan ställer jag mig när vi fått veta att skolan i al-Mujaratta hotas av rivning.

”Livet är underbart!”

Vårt första besök i flyktinglägret Aqbat Jaber utanför Jeriko började med att personen vi hade bestämt träff med inte var där. Vi blev istället mottagna av Jemile Abu al-Hazel, som med ett leende inbjöd oss att slå oss ner.

Vänskap över gränser

För mig har alltid dialog mellan de olika parterna i en konflikt varit den självklara vägen mot förståelse och slutligen försoning. Men ibland begränsar själva konflikten möjligheterna för individer från båda sidor att mötas. Det här en ung kvinnas berättelse om hur hon överkom gränserna, sökte sin fiende och fann vänskapen.

Mitt liv i mina egna händer

När den makt som ska ta hand om mig inte gör det och när mina mänskliga rättigheter till beskydd och omsorg inte tillgodoses, så kan jag reagera på olika sätt. Många av de palestinier jag möter väljer att lägga sina liv i Guds händer. Inshallah, om Gud vill, är nog en av de mest vanligt förekommande arabiska fraserna jag hör. Men jag kan också välja att lägga mitt liv i mina egna händer. Det har Sahar, Nawal och Maryam gjort och om dem vill jag berätta.

Under bar himmel

– Vi är inte emot Israel, vi är emot ockupationen, säger Abu Saker. För bara någon vecka sedan revs hans hem och djurskjul ner för 14:e gången av israelisk militär.

A, B, C i Jordandalen

Jag hade rest genom Jordandalen flera gånger och inte förstått vad jag såg. Nu börjar jag ana.

Att vara flykting i sitt eget land

Beduinledaren Abu Khamis berättar för mig: ”Problemen här började 1967 när den israeliska militären kom. De berättade för oss att marken vi bor på är militär mark som är förbjuden att beträda. Men se er omkring, marken är tom! Alla kan komma hit och titta, men vi får inte bo här.” Abu Khamis by hotas sedan dess av rivning. Detta är en mans berättelse om hur ockupationen påverkar hans liv.

Att få begrava sitt barn

Det är eftermiddag den 23 december. Vår grupp om fem följeslagare med lokala kontakten Abed al-Rahman Salayma vandrar de sista metrarna i riktning mot Röda Halvmånekontoret i centrala i Hebron. På en plätt bredvid byggnaden ligger vår slutdestination – ett stort tält gjort av presenning. Vi har kommit för att träffa familjerna till 23 palestinska Hebronbor som dött under de senaste månadernas våldsamheter och vars kroppar hålls i förvar av israeliska militären.

En rabbins kamp för mänsklighet och rättvisa

Den första gången jag hörde talas om rabbinen Arik Ascherman var en dag i oktober, då nyheter rapporterades om en attack mot honom i Awarta, en by på norra Västbanken. På plats i Jerusalem får jag chansen att möta honom.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page