Månadsarkiv: juni 2016

Husrivningarna fortsätter under Ramadan

Det är svårt att förstå vad det är vi tittar på. Huset framför oss har tre våningar, men den mittersta våningen har fått samtliga väggar utslagna. Golvet är fyllt med bråte och vi ser rakt igenom huset. Natten innan genomfördes en ”manuell demolering” av våning två. Demoleringen var beslutad av domstol som straff för att Bashar Masalha, som bodde i huset, i mars begick ett knivdåd i Jaffa där en person dödades och flera skadades. Men de som drabbas av straffet är hans föräldrar och syskon.

Min granne Avraham Avinu

– En gång sköt de med gevär rakt in i mina föräldrars sovrum, berättar 8-åriga Anaas och visar mig skotthålet i väggen. Familjen Eqneibis historia om att bo granne med en israelisk bosättning är inte unik i Palestina, men likväl mycket dramatisk.

Muren har ingen rosa dörr

Det är en otroligt varm och solig dag i Tel Aviv, och gatorna är fyllda av dansande människor och regnbågsflaggor. 200 000 har samlats för att fira Tel Aviv Pride och gå med i paraden. [1] Där paraden startar står tre aktivister med stora rosa skyltar: “Dear tourists! Have you checked the checkpoints yet?” och “Jag är attraherad av alla kön förutom ockupationen” står det på engelska och hebreiska på deras skyltar.

Träffa de levande stenarna!

Frukostmatsalen är full av gäster från länder runtomkring i världen. Jag hör samtal på engelska, tyska, holländska med flera språk. Några har precis kommit och andra är på väg hem. Jag är tillbaka i al-Quds (Jerusalem på arabiska) för första gången sedan jag åkte till min placering i Yanoun på norra Västbanken för en månad sedan. Vilka berättelser åker gästerna hem med efter sina besök i det heliga landet? De flesta kommer hit för att på olika vis uppleva platser som Via Dolorosa, Västra Muren eller al-Aqsamoskén. Ser de något av ockupationens effekter över huvud taget?

Dagboksanteckning den 20 maj – rätten till sin mark

Mahmud Jabareen hade bett om ”preventiv närvaro” vid skörden i Khirbet Shib al-Butum. Vi deltog i skördearbetet sida vid sida med byborna, svettiga, törstiga och med stickor i händerna av alla törnen. Vi skördar för hand. Plötsligt ser vi någon komma springande efter fåren och två herdar en bit bort. Det är en israelisk bosättare med hund som jagar bort dem. Dock vänder han när han ser oss alla. Det här en av de incidenter och brott mot mänskliga rättigheter [1], som vi rapporterar om här i South Hebron Hills. Och början på en händelserik dag.

Naturreservat – för vem?

En fredag för ett par veckor sedan besökte jag naturreservatet Wadi Qana, en grönskande dalgång där grupper med fredagslediga palestinier satt under träd med picknick och vattenpipor. En pojke kom fram och ville öva sin engelska. Han var särskilt bra på att förklara vattnets kretslopp, passande på en plats som försett odlingarna i området med vatten under århundraden. På vägen några hundra meter bort kom en grupp ungdomar och stämningen blev genast spänd. Ungdomarna kom från en av de israeliska bosättningarna på kullarna runt Wadi Qana.

Brott och brott

Måndagen den 21 mars 2016 hände det igen. Israelisk militär rullade igenom den lilla stadens gator med målet att ta sig till stenbrotten strax utanför för att utföra den israeliska civiladministrationens order. Även om det står helt klart att marken där stenbrotten ligger ägs av palestinier och är privat egendom så når den israeliska statens hand ända dit.

En märklig skördemorgon

Scenen är ett fält med omoget vete, ett partytält intill en vägspärr där israeliska bosättare firar sabbat, våra ytterst begränsade kunskaper om jordbruk, två illegala bosättningar, tio militärer och två poliser som noggrant övervakar varje rörelse vi gör. Detta blir en märklig morgon.

Att pausa från verkligheten

Jag är på en fest på ett tak. Brunbrända kroppar dansar i takt med musiken samtidigt som solen lägger sig över staden. Jag har tagit av mig min väst. Det är min sista kväll och jag har åkt till Tel Aviv. En stad vid medelhavet, ofta omnämnd som en bubbla i det annars politiskt och religiöst präglade Israel. Det är en timme från Jerusalem, två timmar från Västbanken. Och det är ett helt annat universum.

Rätt till utbildning – hopp för framtiden

För oss svenskar är det självklart att alla ungdomar, både flickor och pojkar, kan gå 9 år i skolan, gå på gymnasiet och läsa vidare om man vill. Det är inte självklart här i Palestina.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page