Månadsarkiv: juli 2016

Om Shadi, ett av 400 arresterade barn

– Jag vill inte att han ska vara en hjälte, jag vill bara att han ska få vara ett barn. Farrehan berättar med tårar i ögonen om sin tolvåriga son Shadi. Han hålls i förvar på ett center i Israel i väntan på rättegång för ett brott han nekar till. Trots att Israel har ratificerat FNs barnkonvention, som säger att barn endast ska frihetsberövas som sista utväg, så sitter 420 palestinska barn fängslade av israelisk militär eller myndigheter – 112 av dem är mellan 12 och 15 år gamla.

Får Susiya finnas kvar på kartan?

Den palestinska byn Susiya är en av South Hebron Hills största byar i område C, det vill säga under israelisk kontroll. Dess framtid kommer snart att avgöras i israelisk domstol. Jag ville veta mer om byns historia och intervjuade en av de äldre byborna, Zahrya Nawajah. Hon föddes i Al Garitim, cirka fem kilometer österut från Susiya. Där bodde familjen på sommaren, odlade vete och hade bra bete för fåren. I Yatta, några kilometer norrut, hade man fruktodlingar. Men större delen av året bodde man i grottorna i Susiya, ett stenkast från där byn ligger nu.

Det är bättre att använda ickevåld

Jag är tillbaka i Hebron på södra Västbanken. För drygt ett år sedan träffade jag Issa Amro på samma plats där vi sitter nu. Han är erkänd av EU som en person som genom icke-våldsliga metoder främjar och skyddar de universella mänskliga rättigheterna.[1]
Vid besöket förra året berättade Issa om hur organisationen Youth Against Settlements, YAS, arbetar genom icke-våld med motstånd mot ockupationen. Det som slog mig var att han hela tiden utgick från folkrätten och de mänskliga rättigheterna då han kritiserade Israels ockupation [2].

Varje morgon…

– Varje morgon när jag vaknar undrar jag ifall vattentanken för mina grönsaksodlingar finns kvar, säger Khalid Breghith. Han är en av alla de palestinier som direkt påverkas av Israels cirka 11 000 utestående rivningsorder på Västbanken. [1]

– Vart kan vi ta vägen?

– Vi hade inte tid att packa allt, massor av våra saker förstördes inför våra ögon tillsammans med vårt hus, säger Maryam, en ung beduinkvinna, när hon berättar om den stormiga februaridag 1997, då alla hus i hennes samhälle revs av israelisk militär. Det var då hennes familj med åtta syskon tvångsförflyttades, till en plats som kallas al-Jabal och ligger bredvid en soptipp. Där lämnades de utan hus och med bara en liten container med några få ägodelar. Al-Jabal har idag utvecklats till vad FN kallar en kåkstad, och Maryam bor fortfarande där.

Tent of Nations

Det är en alldeles vanlig dag i familjen Nassars liv. Eller så vanlig den nu kan bli när man sedan tjugofem år har ägnat nästan all vaken tid åt att försvara den självklara rätten att få fortsätta att äga sin egen mark. Mark som familjen ägt i byn Nahalin sen år 1916 då den köptes in, men den är numera belägen i område C [1] i det ockuperade Palestina där Israel utövar fullständig kontroll.

Kollektiv bestraffning

Att stänga en hel stad eller by, att dra in tillstånd för att få komma till moskén i Jerusalem eller att demolera en gärningsmans familjs hus är kollektiv bestraffning, förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen [1] och brott mot mänskliga rättigheter [2].

– Nu tar de förskolan!

Vi vandrar brant uppför i drygt en timme i ökenlandskapet tillsammans med Jameel Jahalin från beduinsamhället Sateh al-Bar mellan Jerusalem och Jeriko. Här bor tolv familjer med sammanlagt 72 personer, varav 38 barn. På toppen har vi en fantastisk utsikt över Jordandalen. Månen går upp över Jordaniens berg och speglar sig i Döda Havet. Bakom oss har solen just gått ner över Jerusalem. Vi ska sova här under bar himmel och det är fantastiskt vackert. Jameel berättar om hur beduinerna i Jordandalen har det. Sist jag var här var det inte lika roligt.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page