Månadsarkiv: december 2016

Teater – ett sätt att ge barnen hopp

Namnet Yes Theatre kom till som en reaktion mot normen – khaliliborna eller hebronborna har nämligen en tendens i sin dialekt att börja varje mening med ordet ”nej”. Genom att använda ett affirmativt ord ville teatergruppen vända på denna trend. Som managern Issa uttrycker det:

– Vi föredrar ordet ”ja” före ”nej”, så ”Yes” i vårt namn är ett manifest till allt som är positivt.

Med kroppen som motstånd

Du vet den där känslan, den du delar med andra men kanske inte med alla. Lukten, synen, hörseln och smaken kan hjälpa till att framkalla den. Den spelar igång saker inom dig. Oftast är det ett tryggt rum. Du känner dig stark här. Du får ta plats. Vara dig själv. Dela glädje med andra. Det kan vara ljudet av att knäppa ett par pjäxor, känslan av en skateboardramp, lukten efter regnet på en fotbollsplan, synen av ett slitet dansgolv. Eller varför inte känslan av en trapets i dina händer.

David möter Goliat

Klockan två på natten slog maskerade soldater in familjens ytterdörr och trängde sig in. De ryckte upp 14-åriga Azim från hans säng, satte handfängsel och ögonbindel på honom och drog ut honom på gården. Efter en natt ensam på ett golv i ett kallt rum hölls förhör. Varken föräldrar eller försvarare närvarade. Under tre månader satt Azim i fängelse dömd för att ha kastat sten. Jag har träffat Azim och kommer här att berätta delar av hans historia. Tyvärr är hans historia inte unik på Västbanken.

Ett liv här är inte värt mer än tre shekel

Det har gått drygt ett år sedan våldet trappades upp. Sedan oktober 2015 har mer än 230 palestinier dödats av israeliska bosättare och militär. [1] Men bakom dessa siffror i statistiken döljer sig mänskliga tragedier. Två av de dödade är vännerna Labib Azzam och Mohammad Zaghlawan, båda 17 år gamla. Jag har träffat deras familjer.

En dubbelt så tung ockupation

– Det finns så mycket fokus på den politiska sidan av konflikten, men alla glömmer kvinnor i konflikten!

Intervju med Laila Awawdi, säljare i Hebrons souk (marknad), 30 november 2016

Muren – att leva vid en gräns

Det blev ett abrupt uppvaknande. Jag befinner mig sedan ett par veckor som följeslagare i Tulkarm och Qalqiliya på Västbanken i Palestina. Båda dessa städer ligger endast 10-15 kilometer från medelhavet men det är svårt att få en känsla av att det skulle vara två kuststäder. Här handlar livet för palestinier mycket om gränserna och möjligheterna att röra sig mellan Palestina och Israel.

När jag sjunger känner jag mig säker

En oväntad klang i den katolska mässan väcker mitt intresse för kvinnliga sångröster i Bethlehem. Jag får lära känna syster Laudy, en nunna utbildad på musikkonservatoriet, och Shirin Hasboun, en ung jurist från universitetskören.

Tidig morgon vid vägspärr 300

Jag är nu på plats i Betlehem där jag ska vara under tre månader som följeslagare med Följeslagarprogrammet. Att vara följeslagare innebär att slå följe och lyssna på människors livsberättelse och vara närvarande i syfte att förebygga våld och trakasserier. I Betlehem innebär det konkret att bland annat närvara vid en vägspärr tidiga morgnar. Min första reserapport efter två dagar som följeslagare handlar om en morgon vid vägspärr 300, så som jag upplevde den.

Historierna som inte hörs

Kvinnorna vill dela med sig av sina berättelser till dig. Här kommer fler kvinnliga röster att lyssna till från ett ockuperat Palestina.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page