Rebecca Ejdervik

Rebecca är från Stockholm och har en masterexamen i Mänskliga rättigheter och konflikthantering. Hon har ett starkt intresse för barns rättigheter och flyktingfrågor och har tidigare praktiserat på UNHCR och Plan International Sverige. Rebecca driver även ett projekt där ungdomar som är nyanlända till Sverige får lära sig simma som ett steg mot integration.

Konflikten i Israel och Palestina har intresserat henne sedan tonåren och hon hoppas kunna stötta lokala fredsaktörer på plats i Palestina, samt att genom att sprida berättelserna från människorna hon möter kunna vara en del i det fortsatta arbetet mot fred i regionen.

Reserapporter av Rebecca Ejdervik

Havet – en saknad vän

Många kan nog känna igen sig i hur bra vi kan må av att befinna oss vid öppet vatten, att få känna doften av saltvatten och vinden som blåser i håret. För många Palestinier är detta en känsla det var länge sedan de fick uppleva. En av dessa är min vän Tareq som inte fått sitt tillstånd beviljat för att åka in i Israel och se havet på över två år.

”Vi måste alltid visa oss starka”

En av de palestinier jag träffat är Azil [1], en kvinna som levt under ockupation i hela sitt liv men är fylld med livsglädje och självförtroende. Hon förklarar att hon måste visa sig stark, att ett enda tecken på svaghet gentemot israeliska soldater eller palestinska grannar kan kosta henne mycket.

När taggtråd och betong skiljer oss åt

Jag sneglar på klockan, den visar 05.45, grinden som låter jordbrukarna nå sina arbeten skulle öppnat för 15 minuter sedan. Jag sträcker på halsen för att se ut genom det taggtrådsklädda stängslet som sträcker sig så långt ögat kan nå. På andra sidan, där vägen som endast får användas av militära fordon finns, syns ingen till. Traktorer och åsnor, en stor grupp unga män och ett fåtal kvinnor väntar tålmodigt vid de stängda grindarna, de har tyvärr hunnit bli alltför vana vid försenade soldater.

De kommer om natten

Safa tar vänligt emot oss på sin veranda och bjuder oss på det kardemummadoftande arabiska kaffet. Bakom det försiktiga leendet lyser dock oro och sömnlöshet genom hennes ögon. Det är bara timmar sedan hon såg sin 14-årige son, Nasser, bli bortförd från familjens hem av tungt beväpnad israelisk militär.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page