Hebron

I innestaden bor det cirka 140 000 palestinier och cirka 450 israeliska bosättare som har slagit sig ner mitt i staden. En av bosättningarna har ett komplex precis mitt emot den palestinska skolan Cordoba.

Eleverna utsätts nästan dagligen för hot och trakasserier från bosättare när de ska till och från skolan. Barnen, som är mellan fem och sexton år, lever med en ständig rädsla över vad som kan hända dem. En av följeslagarnas huvuduppgifter är att följa skolbarnen till och från skolan.

Reserapporter från Hebron

Att bo granne med bosättare

Sundus al-Azzeh är 23 år gammal och bor i Tel Rumeida, ett område som sedan november 2015 förklarats vara en stängd militärzon av den israeliska armén. [1] Som närmaste granne har Sundus en israelisk bosättning. För några veckor sedan träffade jag Sundus för att höra mig för hur det är att bo granne med israeliska bosättare.

”Vi skulle visa vem som äger stället”

Organisationen Breaking the Silence grundades år 2004 och består av tidigare soldater som har tjänstgjort i den israeliska armén sedan andra intifadans början år 2000. Deras mål är att exponera hur verkligheten ser ut i de palestinska ockuperade territorierna och att väcka den offentliga debatten om det pris som betalas för den verklighet där unga soldater dagligen möter och kontrollerar den palestinska civilbefolkningen.

“Welcome, welcome, ahlan wa sahlan!”

Det är inte första gången jag är i Hebron eller Palestina och en av de saker som får mig att åka tillbaka gång på gång är välkomnandet. Överallt på gatorna möts vi som följeslagare av tillrop som ”welcome, welcome, ahlan wa sahlan!” Denna värme och glädje kan för mig ibland vara svår att relatera till den omgivning palestinierna i Hebron lever i.

Tillsammans är vi starkast

Som följeslagare träffar vi sällan israeler på Västbanken, och de israeler vi stöter på när vi är ute på uppdrag är antingen soldater eller bosättare. Och de vill sällan prata med oss. Detta innebär dock inte att vi inte samarbetar med israeler. Jag vill tillägna denna reserapport åt israeliska fredsorganisationer som jag har träffat som gör ett otroligt viktigt arbete för en rättvis fred i Palestina och Israel. Det är framför allt de som ger hopp!

Till minne av Murad

Under min tid som följeslagare i Israel och Palestina har jag bevittnat den orättvisa som många palestinska familjer upplever dagligen. Jag har träffat förskolebarn som attackerats av israeliska bosättare, oroliga föräldrar som inte ser någon framtid för sina barn och familjer vars hus rivits av israelisk militär. Hur mycket ska ockupationen egentligen kosta de människor som lever under den? För Zenah, från flyktinglägret al-Aroub, har ockupationen kostat hennes sons liv. Detta är Zenahs berättelse, till minne av hennes älskade Murad.

En droppe som gör skillnad

Efter att ha studerat Israel-Palestina konflikten i teori och efter att ha spenderat en tid på Västbanken förbryllas jag fortfarande av en fråga som inte går att kringgå i detta sammanhang: hur förhåller sig det israeliska samhället gentemot ockupationen?

Att besöka sin bror i ett fängelse

Det rapporteras ofta om palestinska barn i israeliska fängelser. Vid sidan av detta mörker finns även palestinska barn som är de enda i den egna familjen som tillåts att besöka sina anhöriga i fängelset, detta då de äldre och framför allt männen ses som ett säkerhetshot. Ett av dessa barn är 12-åriga Rahaf Ali vars bror, Saddam, suttit i ett israeliskt fängelse i snart sex år. Det här är Rahafs berättelse.

Flickan i röd jacka

Under de tre kommande månaderna kommer jag att arbeta som Följeslagare i Hebron. Utöver mitt dagliga arbete i fält vill jag under denna tid förmedla en realistisk bild av den sorg som ockupationen har fört med sig till staden. Men det jag även vill lyfta fram i mina kommande rapporter är den optimism som finns bland såväl palestinier som israeler om att fred är möjlig. Allahumma antas-Salam wa minkas-Salamu (Gud du är fred och fred kommer från Dig), är en fras som jag ofta får höra när jag pratar med lokalbefolkningen om situationen i Hebron.

Tårgas, tårar och tid att gå vidare

I våra artiklar försöker vi presentera vanliga människor och vanliga familjer med vanliga öden. Men det kan inte finnas vanliga familjer i den Israelkontrollerade delen i hjärtat av Hebron. De är inte vanliga för att de inte kan ha ett vanligt familjeliv som andra familjer i fredliga länder. Deras sätt att föra motstånd mot den israeliska ockupationen är utöver det vanliga. En av sådana extraordinära familjer är Nisreen Al Azzehs familj.

Teater – ett sätt att ge barnen hopp

Namnet Yes Theatre kom till som en reaktion mot normen – khaliliborna eller hebronborna har nämligen en tendens i sin dialekt att börja varje mening med ordet ”nej”. Genom att använda ett affirmativt ord ville teatergruppen vända på denna trend. Som managern Issa uttrycker det:

– Vi föredrar ordet ”ja” före ”nej”, så ”Yes” i vårt namn är ett manifest till allt som är positivt.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page