Jerusalem

200904 Jamie Drew vy original

Staden är uppdelad i två delar: östra Jerusalem, där i huvudsak palestinier bor och västra Jerusalem där främst israeler bor. Östra Jerusalem är en del av den ockuperade Västbanken. Här har Israel etablerat ett stort antal bosättningar. Den israeliska muren som byggs i och runt Jerusalem skär av östra Jerusalem från övriga delar av Västbanken. Följeslagarna arbetar bland annat med observation vid vägspärrar, följer med en sjukhusbuss som hämtar patienter på Västbanken för att underlätta bussens passage genom vägspärrar, samt finns närvarande vid husdemoleringar. De har också kontakter med den israeliska fredsrörelsen och deltar i deras aktiviteter, såsom olivplockning nära bosättningar och demonstrationer på Västbanken och i Israel.

Reserapporter från Jerusalem

Minnen från Det heliga landet

Nu har jag varit följeslagare i tre månader och min tid i östra Jerusalem är förbi. För mig har det aldrig varit tydligare att enkla sanningar är en myt och att vår omvärld är djupt komplex och komplicerad. Jag skickar med er mina avslutande reflektioner. Tack för att ni har följt mig under min tid som följeslagare.

Att leva i ovisshet

Varje lördag åker vi följeslagare till beduinbyn Khan al-Ahmar för att möta byns ledare Abu Khamis. Han berättar om livet i byn och hur det är att leva i ovisshet då hela byn riskerar att rivas och människorna att tvångsförflyttas. Varför? Därför att de bor på ett område som Israel vill bygga bosättningar på.

Ramadan: fasta, fest och ett synligare förtryck

Det är ramadan, muslimernas fastemånad. De fromma (vuxna) muslimerna fastar om dagarna. Om kvällarna, när en av dagens böner ljuder från minareterna bryts fastan. Det är fest varje kväll, iftar. I Yanoun samlas familjer och vänner till glada måltider om kvällarna och nätterna. När vi följeslagare går och lägger oss för natten hör vi glada röster från grannarnas fester.

Qalandiya

04.10 avgår taxin från vår lägenhet till den militära vägspärren Qalandiya , när vi kommer fram är klockan 04.30. Området är omringat av en hög mur, övervakningskameror, stängsel och taggtråd. Jag ser tungt beväpnade soldater som stannar bilar för att kontrollera id-kort och tillstånd innan bilisterna blir insläppta till Jerusalem-sidan från Ramallah-sidan.

Sabeel – vägen eller vattenkällan

Vatten ger liv. I öknen är detta extra påtagligt i jämförelse med Sverige där vi är välsignade med vatten i överflöd. När jag vandrar från Jerusalem till Jeriko i en floddal mitt i öknen ser jag berg täckta av sand på sidorna om dalen som grönskar, jag hör fåglar kvittra och insekter surra. Detta får mig att tänka på Sabeel – en kristen organisation som arbetar för fred genom befrielseteologi.

Ockupationen – 50 långa år

Glåpord och opassande långfingrar, motdemonstrationer och tutningar från förbipasserande till trots – ståndaktigt återkommer kvinnorna i Women in black till samma rondell i västra Jerusalem varje vecka för att protestera mot ockupationen. Med respekt och beundran står vi följeslagare i solidaritet med dessa kvinnor med skylten – ”stoppa ockupationen”.

Muren som delar livet

Klockan är 04.30 och vi står vid Qalandia-vägspärren utanför Jerusalem. Varje morgon passerar tusentals personer igenom här för att ta sig ifrån Ramallah och norra Västbanken till sina arbetsplatser inne i Israel. Det är tidig morgon men kön är redan lång. Det är omöjligt att veta hur tidigt en behöver börja köa, ena morgonen kan det ta en halvtimme att ta sig igenom de 50 metrarna in på Jerusalemsidan, nästa morgon kan det ta en och en halv timme.

Om Shadi, ett av 400 arresterade barn

– Jag vill inte att han ska vara en hjälte, jag vill bara att han ska få vara ett barn. Farrehan berättar med tårar i ögonen om sin tolvåriga son Shadi. Han hålls i förvar på ett center i Israel i väntan på rättegång för ett brott han nekar till. Trots att Israel har ratificerat FNs barnkonvention, som säger att barn endast ska frihetsberövas som sista utväg, så sitter 420 palestinska barn fängslade av israelisk militär eller myndigheter – 112 av dem är mellan 12 och 15 år gamla.

– Vart kan vi ta vägen?

– Vi hade inte tid att packa allt, massor av våra saker förstördes inför våra ögon tillsammans med vårt hus, säger Maryam, en ung beduinkvinna, när hon berättar om den stormiga februaridag 1997, då alla hus i hennes samhälle revs av israelisk militär. Det var då hennes familj med åtta syskon tvångsförflyttades, till en plats som kallas al-Jabal och ligger bredvid en soptipp. Där lämnades de utan hus och med bara en liten container med några få ägodelar. Al-Jabal har idag utvecklats till vad FN kallar en kåkstad, och Maryam bor fortfarande där.

Muren har ingen rosa dörr

Det är en otroligt varm och solig dag i Tel Aviv, och gatorna är fyllda av dansande människor och regnbågsflaggor. 200 000 har samlats för att fira Tel Aviv Pride och gå med i paraden. [1] Där paraden startar står tre aktivister med stora rosa skyltar: “Dear tourists! Have you checked the checkpoints yet?” och “Jag är attraherad av alla kön förutom ockupationen” står det på engelska och hebreiska på deras skyltar.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page