Jerusalem

200904 Jamie Drew vy original

Staden är uppdelad i två delar: östra Jerusalem, där i huvudsak palestinier bor och västra Jerusalem där främst israeler bor. Östra Jerusalem är en del av den ockuperade Västbanken. Här har Israel etablerat ett stort antal bosättningar. Den israeliska muren som byggs i och runt Jerusalem skär av östra Jerusalem från övriga delar av Västbanken. Följeslagarna arbetar bland annat med observation vid vägspärrar, följer med en sjukhusbuss som hämtar patienter på Västbanken för att underlätta bussens passage genom vägspärrar, samt finns närvarande vid husdemoleringar. De har också kontakter med den israeliska fredsrörelsen och deltar i deras aktiviteter, såsom olivplockning nära bosättningar och demonstrationer på Västbanken och i Israel.

Reserapporter från Jerusalem

Qalandiya

04.10 avgår taxin från vår lägenhet till den militära vägspärren Qalandiya , när vi kommer fram är klockan 04.30. Området är omringat av en hög mur, övervakningskameror, stängsel och taggtråd. Jag ser tungt beväpnade soldater som stannar bilar för att kontrollera id-kort och tillstånd innan bilisterna blir insläppta till Jerusalem-sidan från Ramallah-sidan.

Sabeel – vägen eller vattenkällan

Vatten ger liv. I öknen är detta extra påtagligt i jämförelse med Sverige där vi är välsignade med vatten i överflöd. När jag vandrar från Jerusalem till Jeriko i en floddal mitt i öknen ser jag berg täckta av sand på sidorna om dalen som grönskar, jag hör fåglar kvittra och insekter surra. Detta får mig att tänka på Sabeel – en kristen organisation som arbetar för fred genom befrielseteologi.

Ockupationen – 50 långa år

Glåpord och opassande långfingrar, motdemonstrationer och tutningar från förbipasserande till trots – ståndaktigt återkommer kvinnorna i Women in black till samma rondell i västra Jerusalem varje vecka för att protestera mot ockupationen. Med respekt och beundran står vi följeslagare i solidaritet med dessa kvinnor med skylten – ”stoppa ockupationen”.

Muren som delar livet

Klockan är 04.30 och vi står vid Qalandia-vägspärren utanför Jerusalem. Varje morgon passerar tusentals personer igenom här för att ta sig ifrån Ramallah och norra Västbanken till sina arbetsplatser inne i Israel. Det är tidig morgon men kön är redan lång. Det är omöjligt att veta hur tidigt en behöver börja köa, ena morgonen kan det ta en halvtimme att ta sig igenom de 50 metrarna in på Jerusalemsidan, nästa morgon kan det ta en och en halv timme.

Om Shadi, ett av 400 arresterade barn

– Jag vill inte att han ska vara en hjälte, jag vill bara att han ska få vara ett barn. Farrehan berättar med tårar i ögonen om sin tolvåriga son Shadi. Han hålls i förvar på ett center i Israel i väntan på rättegång för ett brott han nekar till. Trots att Israel har ratificerat FNs barnkonvention, som säger att barn endast ska frihetsberövas som sista utväg, så sitter 420 palestinska barn fängslade av israelisk militär eller myndigheter – 112 av dem är mellan 12 och 15 år gamla.

– Vart kan vi ta vägen?

– Vi hade inte tid att packa allt, massor av våra saker förstördes inför våra ögon tillsammans med vårt hus, säger Maryam, en ung beduinkvinna, när hon berättar om den stormiga februaridag 1997, då alla hus i hennes samhälle revs av israelisk militär. Det var då hennes familj med åtta syskon tvångsförflyttades, till en plats som kallas al-Jabal och ligger bredvid en soptipp. Där lämnades de utan hus och med bara en liten container med några få ägodelar. Al-Jabal har idag utvecklats till vad FN kallar en kåkstad, och Maryam bor fortfarande där.

Muren har ingen rosa dörr

Det är en otroligt varm och solig dag i Tel Aviv, och gatorna är fyllda av dansande människor och regnbågsflaggor. 200 000 har samlats för att fira Tel Aviv Pride och gå med i paraden. [1] Där paraden startar står tre aktivister med stora rosa skyltar: “Dear tourists! Have you checked the checkpoints yet?” och “Jag är attraherad av alla kön förutom ockupationen” står det på engelska och hebreiska på deras skyltar.

Om första gången jag grät på jobbet 

– Jag tycker inte om att göra det här sa en av soldaterna. Jag tycker inte om att förstöra människors hus.

”Det här är Jerusalem”

Redan min första dag i Jerusalem fick jag situationen förklarad för mig, – Det är problem här varje dag, sa en äldre man som satt utanför al-Aqsa moskén till mig – Det här är Jerusalem.

Jerusalem – om smärta och hopp

Jerusalem bär på judendomens heligaste plats, på kristendomens heligaste plats och på en av islams heligaste platser. Det sägs ofta till mig under min tid här att om det är någonstans i detta heliga land som det borde vara fred så är det här. De tre religionernas budskap om kärlek och fred skulle kunna ligga till grund för samexistens. Så är det inte idag.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page