Tulkarem-Qalqiliya

Taggtråd i morgonsol agricultural gate i Tulkarem 2007-07-10

Reserapporter från Tulkarem-Qalqiliya

Havet – en saknad vän

Många kan nog känna igen sig i hur bra vi kan må av att befinna oss vid öppet vatten, att få känna doften av saltvatten och vinden som blåser i håret. För många Palestinier är detta en känsla det var länge sedan de fick uppleva. En av dessa är min vän Tareq som inte fått sitt tillstånd beviljat för att åka in i Israel och se havet på över två år.

En tidig morgon vid en jordbruksgrind

Det är tidigt på morgonen och vi är på väg till en jordbruksgrind som ligger norr om Tulkarem på norra Västbanken, det är en av de fjorton jordbruksgrindar [1] som vi kontinuerligt besöker. Klockan är fem på morgonen och det är inte helt ljust ute men till skillnad från den tidigare gruppen följeslagare, som var här februari, mars och april, så har vi en varm och behaglig luft när vi väl kommer ut.

Livet i en by under ockupation

På dagen ser den palestinska byn Azzun ut som vilken annan liten by som helst i Mellanöstern. Full med liv och rörelse med bagerier, affärer, glada barn och tutande bilar. Men ibland när natten kommer ändrar sig livet i staden när tystnaden bryts av israelisk militär som kommer för att visa sin närvaro och ibland gripa vuxna och barn.

”Vi måste alltid visa oss starka”

En av de palestinier jag träffat är Azil [1], en kvinna som levt under ockupation i hela sitt liv men är fylld med livsglädje och självförtroende. Hon förklarar att hon måste visa sig stark, att ett enda tecken på svaghet gentemot israeliska soldater eller palestinska grannar kan kosta henne mycket.

När taggtråd och betong skiljer oss åt

Jag sneglar på klockan, den visar 05.45, grinden som låter jordbrukarna nå sina arbeten skulle öppnat för 15 minuter sedan. Jag sträcker på halsen för att se ut genom det taggtrådsklädda stängslet som sträcker sig så långt ögat kan nå. På andra sidan, där vägen som endast får användas av militära fordon finns, syns ingen till. Traktorer och åsnor, en stor grupp unga män och ett fåtal kvinnor väntar tålmodigt vid de stängda grindarna, de har tyvärr hunnit bli alltför vana vid försenade soldater.

De kommer om natten

Safa tar vänligt emot oss på sin veranda och bjuder oss på det kardemummadoftande arabiska kaffet. Bakom det försiktiga leendet lyser dock oro och sömnlöshet genom hennes ögon. Det är bara timmar sedan hon såg sin 14-årige son, Nasser, bli bortförd från familjens hem av tungt beväpnad israelisk militär.

Att somna gott om natten

Att släcka lampan. Krypa in under täcket. Låta kroppen landa tungt i sängen. Hoppas på en lugn natt. Få sova i stillhet tills väckarklockan ringer. En viktig del i livet för att få återhämtning och vila. Att leva under ockupation kan innebära att nätterna är det du fruktar mest.

Att förstöra ett hem, en framtid och en historia

Det börjar med ett telefonsamtal. Vi får en första information om situationen, vi behöver veta lite mer och väljer att ringa en av våra kontaktpersoner. En halvtimme senare sitter vi i bilen.

Med kroppen som motstånd

Du vet den där känslan, den du delar med andra men kanske inte med alla. Lukten, synen, hörseln och smaken kan hjälpa till att framkalla den. Den spelar igång saker inom dig. Oftast är det ett tryggt rum. Du känner dig stark här. Du får ta plats. Vara dig själv. Dela glädje med andra. Det kan vara ljudet av att knäppa ett par pjäxor, känslan av en skateboardramp, lukten efter regnet på en fotbollsplan, synen av ett slitet dansgolv. Eller varför inte känslan av en trapets i dina händer.

Muren – att leva vid en gräns

Det blev ett abrupt uppvaknande. Jag befinner mig sedan ett par veckor som följeslagare i Tulkarm och Qalqiliya på Västbanken i Palestina. Båda dessa städer ligger endast 10-15 kilometer från medelhavet men det är svårt att få en känsla av att det skulle vara två kuststäder. Här handlar livet för palestinier mycket om gränserna och möjligheterna att röra sig mellan Palestina och Israel.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page