Att besöka sin bror i ett fängelse

Det rapporteras ofta om palestinska barn i israeliska fängelser. Vid sidan av detta mörker finns även palestinska barn som är de enda i den egna familjen som tillåts att besöka sina anhöriga i fängelset, detta då de äldre och framför allt männen ses som ett säkerhetshot. Ett av dessa barn är 12-åriga Rahaf Ali vars bror, Saddam, suttit i ett israeliskt fängelse i snart sex år. Det här är Rahafs berättelse.

Rahaf till höger tillsammans med sin kusin. Foto: Gazang

Rahaf bor i Beit Ummar, 10 kilometer nordväst om Hebron. Beit Ummar har cirka 13 000 invånare och är en av de städer på Västbanken som har flest barnarresteringar. [1] Sedan 1987, under den första intifadan,[2] har Beit Ummar präglats av demonstrationer och våld mellan israelisk militär/bosättare och palestinier. Staden har dessutom förlorat över 8 000 tunnland mark till fyra bosättningar, Karmi Zur, Bat Ayin, Kfar Etzion och Migdal Oz, som omringar staden. [3] Närheten till dessa bosättningar orsakar allvarliga sammandrabbningar mellan barn som kastar sten mot soldater och bosättare, samt bosättare som trakasserar och utövar våld mot palestinier som arbetar på sin mark som gränsar till bosättningarna. [4] Följeslagare besöker därför ofta Beit Ummar för att träffa utsatta palestinska familjer.

När jag först träffade Rahaf hade jag inga planer på att prata med henne. Hon verkade glad och jag tog förgivet att hennes hjärta inte bär på något tungt. Dessutom hade jag redan pratat med hennes far, Abu Saddam, som berättat om de svåra förhållandena i Beit Ummar, att han fängslats 18 gånger av israelisk militär och om sonen Saddam. Rahaf var dock modig nog att självmant påtala att hon vill parata med mig. Hon är nämligen den enda i familjen som har besökt sin bror i fängelset. Rahaf berättade inledningsvis att livet i Beit Ummar är fint, men att hon blir väldigt rädd när israelisk militär gör räder hos familjen på nätterna. Hon har därför mardrömmar och känner sig ofta orolig.

– Jag besökte min bror i fängelset för cirka två år sedan när jag gick i årskurs fem, jag var ganska liten då. Jag var den enda i familjen som kunde besöka honom, mina föräldrar eller äldre syskon får inte göra det. Första gången jag åkte till fängelset, tillsammans med en wakil[4], blev besöket inställt då säkerhetsvakterna misstänkte att jag hade en mobiltelefon som jag skulle ge till Saddam. Men den andra gången fick jag äntligen träffa honom. Det kändes bra att få se Saddam. Och det hade känts mycket bättre om jag hade fått göra det tillsammans med min familj.

Vad skulle du vilja säga till Saddam om du får tillfälle att besöka honom igen, frågar jag Rahaf.
– Jag vill inte träffa honom i fängelset, jag vill inte åka dig igen. Utan jag hoppas att han snart får komma hem så att han kan få se sin tremånad gamla brorsdotter.

När jag säger adjö till Rahaf och hennes familj förundras jag över hur mycket känslor ett barn kan klara av. Jag som inte såg ockupationens mörker inverka på Rahafs liv, hon såg ju så glad ut, ser nu hur den dabbar samtliga, även ett barn som inte förstår sig på den.

Beit Ummar. Foto: Gazang

Källor

1. Palestine: Israeli Police Abusing Detained Children, Human Rights Watch, 2016-04-11, hämtad 2017-03-06.

2. Intifadan, Palestinska uppror i de av Israel ockuperade områdena, hämtad 2017-03-06.

3. Beit Ummar Town Profile, Applied Research Institute – Jerusalem, hämtad 2017-03-06.

4. Beit Ummar Town Profile, Applied Research Institute – Jerusalem, hämtad 2017-03-06.

5. Garant.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page