Med en duns landar planet på landningsbanan. Utanför det lilla fönstret ser jag de första regndropparna landa från de tunga gråa moln vi precis flugit igenom. Efter fyra och en halv månad i ett område där jag inte sett vare sig regn, eller moln för den delen, sedan i april kan jag inte låta bli att le åt regnmolnen.
Med både glädje och sorg i hjärtat har jag nu lämnat mitt uppdrag som följeslagare i den palestinska byn Yanoun på Västbanken. Med mig kommer jag bära minnena av det jag upplevt och bevittnat.
I mitt inre kommer jag bära minnet av Mohammad, tolv år, som med panik i ögonen och tårar längs kinderna står mellan två vältränade män, dubbelt så långa som han själv.
Mohammad hade lämnat skolan tidigt eftersom han känt sig krasslig och på vägen hem blivit upptäckt och upphunnen av två israeliska säkerhetsmän från en närliggande bosättning. Med ett fast, hårt grepp om hans axel väntade de nu på en militärpatrull som skulle omhänderta honom. Synen av den tanige tolvårigens smärta, rädsla och panik kommer som ett ärr alltid finnas med mig.
Jag kommer även bära minnet av kvällen när jag gick ut för att hämta mynta till te-bryggning från vår lilla, välskötta rabatt vid sidan om huset. Där blev jag sittande med vår närmsta granne, fårahedern Kamal. Hettan under dagen hade varit brännande och fåren hade inte kunnat äta. Istället hade Kamal vallat ut de runt femtio fåren strax utanför vårt hus och låtit dem beta av gräset. Trots min minimala arabiska och Kamals begränsade engelska hade vi ett rätt bra samtal. Plötsligt, utan anledning, berättade Kamal på knagglig engelska och ritandes i marken.
– Innan bosättarna kom kunde jag gå upp där längs bergskammen, då hade jag 200 får och 50 kor.
Och i det ögonblicket kunde man skönja det som de flesta palestinier lyckas dölja så bra. Ögonbrynen förändrades och ögonen blickade ut i den becksvarta natten som om de såg något som funnits i fjärran. Att för ett ögonblick kunna se hur den frihet som en gång funnits med öppna betesmarker nu begränsats till en endaste dal är ett ytterligare ärr som jag bär med mig när jag reser hem.
Det finns också minnen som jag bär med ett leende och som kommer sitta nära mitt hjärta. Jag kommer bära minnet av den eftermiddag och kväll när vi byggde en lekplats för palestinska barn. Barn som tidigare bara på avstånd kunnat se de israeliska barnen i bosättningen gunga och klättra, så som alla barn borde få göra. För att sedan tillsammans med andra frivilliga äta iftar [1] under doften av vinrankor hängandes över våra huvuden och syrsor spelandes i bakgrunden.
Lika så minns jag de unga kvinnor som inte släpptes igenom vägspärren Qalandiya under Ramadan för att få be i Jerusalem. De var för unga. Hur de i värmen, av frustration spontant organiserade sig, och under ropet ”Equality for all” – jämlikhet för alla använde de sina kroppar för att trycka sig förbi förvånade soldater som först bara gapandes stod och såg på innan de fann det bäst att ge upp och vinka förbi kvinnor och barn.
Medan de tunga minnena kommer att förpassas till enbart minnen i form av ärr så kommer de positiva minnen leva kvar och med energi från dessa fortsätter jag nu mitt arbete i Sverige.
Bilder
1. Fåraherde i Yanoun, strax nedanför huset där vi följeslagare bodde. Foto: Sebastian Rennerskog
2. Unga kvinnor, vilka ej fått komma igenom vägspärren för att be i Jerusalem, har organiserat sig och med sina kroppar tryckt sig igenom, soldaterna finner det enda rätt i att vinka förbi resterande kvinnor och barn. Foto: Sebastian Rennerskog
