Det är molnigt och en svalkande vind blåser, men bakom molnen ligger solen, varm och stark. Det är en timme kvar till iftar, då fastan bryts under ramadan, så vi tar en promenerad med Nasser Nawajah från byn Susiya, för att fördriva tiden och hungern.

En av vattencisternerna mitt i Susiya och traktorn som används för att frakta vatten till byn.

Vi går längs vägen utanför Susiya. [1] Nasser har genom sitt engagemang för byn kommit att bli dess talesperson. Han visar mig en av de vattencisterner som byn använder sig av för att vattna sina får. Den ligger precis utanför ett av områdena som har tagits över av israeliska bosättare.

Susiya tvångsförflyttades av Israel första gången 1986 då en arkeologisk utgrävning inleddes på platsen för byns ursprungliga läge. Idag är i stort sett samtliga byggnader i byn, som sedan 1986 är förlagd på Susiyas jordbruksmark, belagda med rivningsorder och när byn rivs hotas därför byborna återigen av tvångsförflyttning – vilket denna gång skulle innebära att man förlorar all sin mark.

Det internationella engagemanget för Susiya är dock starkt och nyligen besökte Ann-Sofie Nilsson, Sveriges generalkonsul i Jerusalem och Maria-José Torres, chef för FN:s kontor för humanitärt bistånd, Susiya för att uttrycka Sveriges och internationella samfundets stöd för byns strävan att få finnas kvar.

Trots detta stöd är Susiya fast i ett administrativt moment 22 – man har trots många försök ännu inte fått ansökningarna om byggrättigheter för upprätta bostäder och grundläggande infrastruktur godkända av den israeliska civiladministrationen[2], men anklagas av densamma för otillräckliga levnads- och sanitära förhållanden.

– Men hur kan vi ha det när vi inte får bygga, när vi inte får byggnadstillstånd? frågar Jihad Nawajah, ordförande för byrådet, retoriskt.

Nasser visar mig en av de nedgrävda vattencisterner som ligger precis utanför den israeliska utposten norr om Susiya.Man kan alltså inte bygga lagligt, varken bostäder eller annan infrastruktur.[3] Byn är inte ansluten till vattenledningarna som däremot har dragits såväl till bosättningen som till den illegala utposten på platsen för den arkeologiska utgrävningen, där flera bosättarfamiljer har flyttat in, norr om Susiya.

– Utposterna är till och med olagliga i Israel. Men de har ändå tillgång till infrastruktur och transportnätet, de har bussar, el och vatten, säger Nasser.

Just vattensituationen är mycket allvarlig i Susiya. Enligt FN-organet OCHA saknar över 70 procent av samhällena i område C på Västbanken anslutning till vattennät och är därför beroende av vatten via tankbilar till avsevärt högre kostnader.[4] Detta gäller även för Susiya. Byn hade tidigare tillgång till 28 cisterner nedgrävda i marken, i det område som idag är den israeliska bosättningens ”säkerhetszon”, som byn inte längre kan nå. Susiya köper därför sitt vatten från den närliggande palestinska staden Yatta och behöver då betala för frakt och hantering av vattnet.

– Vi betalar 35 shekel [5] per kubikmeter vatten, medan bosättarna betalar 4,5 shekel per kubikmeter. I Tel Aviv betalar de ungefär 7, 8 shekel per kubikmeter, säger Nasser.[6]

Det är inte bara dricksvatten för byborna som behövs – byn är helt beroende av sina får, för mjölk, ost och kött, och, som Nasser säger:

– Får dricker mycket vatten.

På grund av det höga vattenpriset kan byn inte köpa tillräckligt för att fylla upp cisternerna ute i fälten där fåren betar, fält som ibland kan vara långt från byn. Alltså kan de inte säkerställa att det finns vatten åt fåren – och därmed begränsas områdena där fåren kan beta.

– Vi förlorar vår inkomst och vi förlorar vårt land, sammanfattar Nasser.[7]

Han stänger locket till cisternen.

– När de kommer för att riva byn är det inte en fråga om att vi kommer förlora våra tält. Det handlar om att vi kommer att förlora vårt sätt att leva – och vårt land.

Karta över Susiya med den israeliska bosättningen i söder.

Bilder

1. En av vattencisternerna mitt i Susiya och traktorn som används för att frakta vatten till byn. Foto: Anders Forsberg.

2. Nasser visar mig en av de nedgrävda vattencisterner som ligger precis utanför den israeliska utposten norr om Susiya. Foto: David Etherington.

3. Karta över Susiya med den israeliska bosättningen i söder och den israeliska arkeologiska utgrävningen med en utpost norr om byn. Det ljusröda fältet kring bosättningarna visar på ”säkerhetsområden” där palestinier ej har tillträde och där 28 av Susiyas vattencisterner är belägna. Karta: Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA)

1. För en introduktion till situationen i Susiya, se min tidigare reserapport, Solnedgång i Susiya. 2. Susiya ligger i område C på Västbanken och måste därför få byggnadsplaner godkända av den israeliska civiladministrationen. Västbankens område C består till stor del, trots att det formellt är palestinskt ockuperat område, av flera hundra israeliska bosättningar och utposter. I och med Osloavtalet – interimavtalet mellan Israel och PLO avsett att leda till en permanent lösning – delades Västbanken in i tre områden under olika jurisdiktion, A (ca 18 % av Västbanken), B (ca 22 % av Västbanken) och C (ca 60 % av Västbanken). Medan palestinska myndigheten och Israel har delat myndighetsansvar inom område A och B är område C under fullständig israelisk kontroll. What is Area C? B’Tselem, 18 maj 2014. Hämtad 12 juni 2015. 3. Enligt den israeliska organisationen B’Tselem nekar eller undviker den israeliska civiladministrationen (som ansvarar för byggnadstillstånd inom område C på Västbanken) att fatta beslut i 90 % av ansökningarna om övergripande byggnadsplan för palestinska byar (’master plans’) som lämnas in. Restrictions on Palestinian planning and construction in Area C, B’Tselem, 30 oktober 2013. Hämtad 12 juli 2015. Enligt FN-organet OCHA finns i dagsläget godkända byggrättigheter för enbart ca 1 % av område C. Area C of the West Bank – Key Humanitarian Concerns, OCHA, augusti 2014. Hämtad 12 juli 2015. 4. Vattenkonsumtionen i vissa av dessa samhällen enbart 20 liter per person och dag, vilket motsvarar enbart en femtedel av WHO:s rekommendation för vattenförbrukning. Area C of the West Bank – Key Humanitarian Concerns, OCHA, augusti 2014. Hämtad 12 juli 2015. 5. 35 shekel motsvarar ungefär 78 svenska kronor. 6. Den israelisk-palestinska organisationen Comet-ME, som arbetar med att installera el- och vatten (såsom solpaneler och vattencisterner) i palestinska samhällen som inte är anslutna till el- och vattennätet på södra Västbanken skriver att ”vattensituationen är ett av de mest akuta problem som de icke nätanslutna landsbygdsbyarna står inför på de ockuperade palestinska territorierna.” Samhällena på södra Västbanken, skriver Comet-ME, kan på grund av att de inte är anslutna till nätet tvingas betala åtta till tio gånger det pris som byar och städer med nätanslutning betalar. Annual Report, COMET Middle East, 2014 . Hämtad 12 juli 2015. 7. Norwegian Refugee Council skriver i en rapport att ”[d]en israeliska civiladministrationens policies gör det nästintill omöjligt för palestinier i område C att bygga infrastruktur för tillgång till vatten och hindrar icke-statliga organisationers förmåga att förbättra situationen. Israeliska bosättningar på Västbanken, vilka är illegala enligt internationell humanitär rätt, har däremot disproportionerlig stor vattentillgång och deras anslutning till vattennät stöds av den israeliska staten och den israeliska civiladministrationen.” (Min översättning.) Construction and Rehabilitation of Water Sources in Area C: An Overview of the Applicable Legal and Permit Regime, Norwegian Refugee Council, mars 2013, sid. 28. Hämtad 12 juni 2015. Diakonia konstaterar i en juridisk analys av den israeliska tillstånds- och byggnadsregleringen på de ockuperade palestinska områdena att denna är ”illegal, såväl i form som utförande. Vidare är tillstånds- och byggnadsregleringen mycket diskriminerande, och respekterar inte heller att den palestinska befolkningen eller deras privata tillgångar är skyddade enligt internationell rätt.” (Min översättning.) Planning to Fail – The planning regime in Area C of the West Bank: an international law perspective, Diakonia International Humanitarian Law Resource Centre, september 2013. sid. 35. Hämtad 12 juli 2015.

Fler rapporter