Det började som en helt vanlig dag. Kvart över sex körde jag min morgongymnastik på taket, medan solen steg upp i öster över Jordandalen. Inte mig vetandes hände samtidigt något mycket annorlunda bara 30 kilometer norrut.

DSCN0335

När jag en stund senare drack mitt morgonkaffe och kollade mejlen ringde telefonen.

– Det är en husrivning på gång i Jiftlik, sa Sameer, vår kontaktperson [1].

– Jag plockar upp er om tio minuter.

Efter att ha hastat igenom morgonritualerna satt vi en stund senare i den gula taxin, som susade upp genom dalen och svepte förbi israeliska militärbaser och bosättarplantager.

Det tog en stund men strax före nio kröp vår bil sakta uppför en stenig, gropig väg genom en wadi, en dalgång som stundtals fylls med vatten efter regn. Bergen runtom såg bruna och torra ut, men det är ändå där fåren finner sitt bete.

Det var också det första vi såg – en flock får som drevs uppåt dalen mot några oformliga högar på marken, där människor rörde sig i bråten efter de fem familjernas hem.

Vi vandrade fram genom förödelsen. Det som för tre timmar sedan var familjernas hem och inhägnader för hundratals får, getter och höns, var nu bara högar av skräp, plastskynken, presenningar, metallnät, krossade tunnor, brädlappar och plågsamt vridna metallstolpar.

Färggranna högar av madrasser har staplats upp, väskor har skyndsamt stoppats fulla med kläder och tillbehör.

Två pojkar hamrar ner stålstolpar och drar ett nät kring dem till en liten inhägnad dit lammen skyndsamt vallas in. Återuppbyggnaden har börjat.

Golven finns kvar. De israeliska grävmaskinerna brydde inte sig om att schakta bort dem.

Nu ligger mattorna åter på jordgolven, och soffor, stolar och kuddar har ställts på plats. Köksattiraljerna har staplats upp vid sidan av. Ändå dröjer det inte länge innan jag bjuds på te, och strax därefter på brödet kvinnorna stekte igår kväll, och en salt fårost.

– De gav oss tio minuter för att få ut våra saker, berättar någon [2].

Det är drygt 30 personer som bor här, berättar Ahmed Adib en stund senare. Han sitter med sin svärmor och hennes lilla barnbarn. Ahmed och hans unga hustru har ännu bara tre barn, men svärmodern har åtta. Här finns också några andra barn. Sex av dem är små, medan två går fyra kilometer ner till skolan i Jiftlik. Totalt har de fem familjerna här ett 20-tal barn. Alla tillhör de släkten Beni Minnih.

– Vi har levt här I 30 år, säger Ahmed, medan hans farbror Zahib i sin blåa kaftan och turban berättar att bostäderna här har rivits fyra gånger det senaste året.

– En av de senaste gångerna flyttade vi en bit upp i dalen, men israelerna sa bara till oss att gör det om ni vill, men då öppnar vi upp en väg ditupp och river era bostäder ändå.
Varför gör de det?

Det officiella svaret är att alla dessa berg och dalar har definierats som militära zoner [3]. Ingen får bo här. Större delen av Jordandalen är militära zoner, men större och större delar av dessa zoner omvandlas till bosättningar och israeliska odlingar, styrda av jordbrukare gömda bakom bevakade stängsel.

Det händer att militära övningar genomförs här uppe i bergen, men bergen och dalarna är många.

– Vad gör vi för skada, undrar Ahmed.

– Se dig omkring, vi har bara några tält, uthus och inhägnader. Men ändå tvingas vi lida under dessa rivningar och trakasserier. Och vi kan ingenting göra. Om vi kastar sten så har de flygplan och stridsvagnar. Vi är bara ett litet folk. Men det är vi som lever och arbetar på markerna.

Det finns en naturlig källa på bergssidan och det är den som gör den här platsen så fin att bo vid. Den ger rent vatten till både människor och djur. Soldaterna klippte förstås av vattenledningarna, men männen har redan fixat dem igen.

Jag dricker av vattnet medan solen börjar hetta, och det smakar gott.

Så kravlar två bilar sig uppför den steniga vägen. Först kommer Röda korset, sedan UNDP, FN:s utvecklingsprogram.

Tillsammans med åldermännen beräknar de förstörelsens omfattning. Röda korset kanske kan komma med plastskynken och några ställningar redan idag, så att familjerna kan sova under ett tak. FN kalkylerar med vad de eventuellt kan komma med för ytterligare hjälp.

Nästa gång är det kanske detta internationella bistånd som kommer att krossas och lämnas kvar som rivningsbråte. [4]

De fick några minuter på sig för att plocka ut sina tillhörigheter innan bulldozern körde över hemmet.

Bilder

1. De fick några minuter på sig för att plocka ut sina tillhörigheter innan bulldozern körde över hemmet. Foto: Per-Ulf Nilsson

2. Ahmed Adib med svärmor och son. Foto: Per-Ulf Nilsson

1. Personen heter egentligen något annat. 2. 87 % av Jordandalen ligger inom område C allt sedan Osloavtalen (1993, 1995). Området styrs helt av Israel. 56 % av området år avsatt som Militära zoner, 20 % som Naturområde och 15 % ligger under de israeliska bosättningarna. Palestinier som lever i dessa områden får inte utvidga och utveckla sitt boende och sin verksamhet. Cirka 15000 människor bor ändå där, varav cirka 8000 är herdefolk. Israel kan därför när som helst besluta om att riva de bostäder som upprättas, och genomföra dessa. Byggnadstillstånd ges så gott som aldrig. OpT Area C Factsheet. UNOCHA, januari 2013. Hämtat 2015-01-27. 3. Se ovan [2] 4. Israelisk förstörelse av utländskt bistånd har skett vid flera tillfällen, vilket bland annat rapporterats i den israeliska tidningen Haaretz (se exempelvis 70 Bedouin ordered to leave homes near West Bank settlement, Haaretz, 15 januari 2015) och av Norska Flyktingrådet (se exempelvis Stop forced transfer of Palestinian Bedouins, NRC, 11 september 2014). Under 2014 förstördes 39 hem i ett område öster om Jerusalem. Minst 12 av dessa hade finansierats genom internationellt bistånd, enligt Flyktingrådet. På senare tid har ett antal containerbostäder, som ersatt mycket undermåliga tältbostäder, konfiskerats av myndigheterna.

Fler rapporter