Barnen springer skrattande och lekande runt vattenkällan intill det stora trädet. Det är omkring 30 grader varmt i solen och vi har tagit skydd vid tältets skuggsida. Jag förstår barnen, vem skulle inte vilja ta på sig ett par badbyxor och ta ett svalkande dopp i närmsta vattendrag. Tankarna glider iväg till förra sommarens badresor ute på Värmdö.
– Vi började gå från Kfar Tappuah [1] tidigt på morgonen för att komma hit, berättar en kvinna med skärmkeps.
Badgästerna har lyft undan metallocket till brunnen och klättrat nedför en stege för att doppa sig i vattnet. Susan, min kollega, frågar något trevande om de inte är medvetna om att byn nedanför tar sitt dricksvatten från källan. Kvinnan svarar undvikande att de inte kan känna något ansvar för att vattnet används som dricksvatten. Samtalet ebbar därefter ut lika snabbt som det började. Kollegor från tidigare team har upprepade gånger bevittnat bosättare som demonstrativt badat i källan.
Byn vars invånare tar sitt dricksvatten från källan heter Khirbet Tana. Den ligger bara ett stenkast bakom ett av de berg som omger Yanoun. Utan omvägar hade vi kunnat nå byn på ungefär 20 minuter, så nära ligger byn. I dagsläget behöver vi först ta oss till den israeliska vägspärren Za’tara [2] och sedan ut på väg 60 mot Nablus. Därefter måste vi ta oss till staden Beit Furik [3]. Därifrån har vi på en smal traktorväg sakta tagit oss ned mot Jordandalen. För varje meter har värmen blivit mer påtaglig. Istället för 20 minuter har resan tagit något mer än en timme.
Khirbet Tana är en utspridd by på cirka 250 invånare. Samhället livnär sig till största del på fårskötsel. Det som gör byn lite annorlunda än de palestinska byar vi vanligtvis besöker är att invånarna till stor del bor i grottor. Grottorna håller värmen inne när vinterkylan gör sig påmind utanför, och håller kylan på sommaren när värmen trycker på.
Khirbet Tana ligger i område C och på mark som Israel klassat som militärt övningsområde. [4] Detta innebär att Israel har full kontroll över säkerhet, översiktlig planering och tillåtelse att bygga där. Samhället erkänns inte som samhälle av Israel och strukturer inklusive grottor har flera gånger rivits av militären. [5]
På väg ned från vattenkällan går vi förbi Abu Salman Radwan Khatatbih, en man i 80-års åldern. Vi slår oss ned i skuggan av hans tält och hans son serverar oss te. Oavsett hur varmt det är har jag svårt att stå emot nybryggt te med mynta. Abu Salman visar oss det som är kvar av den grotta han hade. Vi kan se med lätthet hur grottan har format sig som en båge över det som var en gång ett rum. Idag bor Abu Salman i ett tält bredvid den tidigare grottan.
– Militären rev ned allt 2008, säger han och pekar sedan på en hög av stenar. Ser du cementblocken där? Där var mitt rum som jag byggde i början av 70-talet. Vi arbetade hårt för att bygga de rummen, fortsätter han. Vår situation är utsatt, det är inte bosättarna som är problemet utan militären, vi behöver omvärldens hjälp.
Vårt samtal fortsätter i skuggan av tältduken tillsammans med åtskilliga koppar myntate. Allt medan barnen badar och leker i skuggan av det stora trädet längre upp på sluttningen.
– Jag har bott här sedan 1948, jag kom hit när jag var elva, idag har jag tolv barn och ungefär 100 barnbarn.
Med stolthet berättar Abu Salman att han snart kommer bli gammelfarfar.
Någon sa att bakom varje rynka i ansiktet finns den en berättelse. Abu Salman har många berättelser att föra vidare till sina barn, barnbarn och snart barnbarnsbarn. Någonstans hoppas jag att hans berättelser om hur allt var innan – innan marken döptes till område C och klassades som militärt övningsområde – åter ska få bli verklighet för hans barn och barnbarn.
