Det är vår sista dag av utbildningen i Jerusalem. Vi är 27 personer som är ivriga att åka till våra placeringar för att komma igång med arbetet. Hannah Barag, en israelisk kvinna och en av grundarna till Machsom Watch berättar om deras arbete vid vägspärrarna och hur illa palestinierna behandlas när de ska ta sig genom olika terminaler som Gilo, Qalandiya och Qalqilya. Det är varmt och vissa av oss slumrar, men sedan säger hon något som väcker oss alla och framförallt mig. ”För er som ska till Hebron har jag bara en sak att säga. Det är ett helvete.”
Hebron ligger cirka 30 kilometer söder om Jerusalem, en resa som tar ungefär en och en halv till två timmar beroende på trafiken och vägspärrarna . Det bor cirka 160 000 palestinier i hus som ser ut som vita tärningar med svarta prickar som fönster. Tärningarna är utspridda på Hebrons toppar och dalar och genom dem ringlar asfalterade vägar mot Gamla stan. Det är en levande stad, med varma dofter, glada skratt och öppna hjärtan som omringas av taggtrådar.
— Welcome to Hebron, ropar en liten pojke till mig och ler.
— Shukran (tack), svarar jag honom på arabiska. Pojken lyser upp och frågar mig vart jag kommer ifrån.
— Al Swed, säger jag. Pojken tittar på mig och vrider på huvudet med nyfikna ögon.
— Men vart kommer du egentligen ifrån? frågar pojken. Jag börjar skratta, och tänker för mig själv att jag aldrig kommer komma undan denna fråga oavsett om jag befinner mig i Söderhöjden, Hammarby sjöstad eller i Hebron. Jag förklarar för honom att mina föräldrar är från Irak. — Du är alltså arab. De tycker inte om oss, säger pojken.
— Vilka tycker inte om oss? frågar jag.
Pojken pekar mot soldaterna på taket och springer in i en gränd. Hebron delades 1997 i två zoner, H1 som är under palestinskt styre och H2 som är under israeliskt styre [1]. Det finns inga skyltar som tyder på att man befinner sig i H2, men det ligger i luften. Människorna undviker öppna ytor när de går mellan husen. Taggtråd sliter upp Gamla stan, barrikader spärrar av fria ytor. I H2 det finns mellan 500 och 2000 israeliska soldater. Deras uppgift är att upprätthålla ordningen och behålla israelisk kontroll i området och se till att det inte uppstår sammandrabbningar mellan palestinierna och de israeliska bosättare som bor i Gamla stan. Cirka 40 000 palestinier bor i H2-området. De delar husen och gatorna med ungefär 500 israeliska bosättare [2]. De tillhör en mycket farlig gren av israeliska bosättare. Dessa är inte ekonomiska bosättare som finns på många delar av Västbanken utan starkt religiöst motiverade. De hotar och trakasserar människorna som bor i H2-området och även barnen som går i Cordobaskolan.
Enligt internationell humanitär rätt är det förbjudet att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område. Alla israeliska bosättningar och utposter är därmed olagliga enligt fjärde Genèvekonventionen [3]. Vi följeslagare går dessa gator och träffar människorna som bor i dessa utsatta områden. Genom vår närvaro, stärker vi deras vilja och underlättar deras vardag. Att jag kan arabiska underlättar mitt arbete och gör att jag kan komma närmare människorna. De öppnar sig och berättar sina berättelser utan språkliga hinder. Människorna är ärliga och lindar inte in sanningen. Jag hör någon mumla för sig själv. Det är en äldre kvinna, med ett väderbitet ansikte. Djupt in i hennes ögon utspelar sig en berättelse om sorg och elände.
— Förlåt mig Hadja, vad är det som stör dig? frågar jag.
— Du och alla andra som kommer hit med era kameror. Alla internationella som kommer för att fotografera, protestera och sedan åker hem med sina europeiska pass. Vad gör ni egentligen? Kan du verkligen svara mig, säger kvinnan ilsket.
Innan jag hinner svara, börjar hon igen.
— Jag vet vilka EAPPI är, ni följer våra barn till Cordobaskolan. Ni ser till att de inte blir visiterade vid vägspärren, eller blir trakasserade av bosättarna på vägen till och från skolan, säger hon samtidigt som hon rättar till sin sjal.
— Det som verkligen stör mig är de internationella som kommer hit för att demonstrera. De står längst fram och skriker och irriterar soldaterna, men vilka tror du drabbas av soldaternas irritation? Det är vi som lider, det är vi som nekas att gå genom vår stad, det är vi som får stå i solen när de kollar igenom våra id-handlingar vid vägspärrarna. Detta är vår vardag, men du är vår gäst. Om du inte har hört det innan, welcome to Hebron, säger hon och försvinner in i massan.
