Gästfrihetens gränser

Gästfriheten är påtaglig bland de palestinier jag har mött. Trots att man står inför en personlig katastrof, som en rivning av ens hem, så ska gäster självklart bjudas på vad huset har. Vi dyker upp som följeslagare hos en familj vi aldrig tidigare mött. Ändå möts vi av värme och igenkännande. Efter presentationen, där nya namn ska landa, kommer berättelsen med en disciplinerad upprördhet som får den att brinna. Och mitt i allt en tokig idé som får alla att skratta. Mer arabiskt kaffe?

Ali Muhammed vid sitt hus färdig att servera te.

Ali Muhammed vid sitt hus färdig att servera te. Foto: Sten

Vi är i norra Jordandalen på Västbanken. Huset med platt tak är vackert pastellfärgat. Växthusen breder ut sig över stora ytor och citrusträden står som en skärm mot den näraliggande vägen. Ali Muhammed väntar i trädens skugga. Kaffet serveras snabbt i små koppar. Han minns den förra gruppen följeslagare och uttrycker glädje över att andra tar vid.

Området de odlar, ägdes av Alis farfar sedan den jordanska tiden. Då Alis farfar låg för döden 1969 överläts all mark till hustrun med godkännande av en Israelisk domstol. Nu har bosättarna tagit 11000 av 14000 dunum [1] mark i byn. Ali äger en liten del och hans kusin Jaser, äger en större del av det som är kvar. Ali gifte sig 2014 och byggde ut det vackra huset med två rum. Sonen är ett år och han är Alis stora oro nu när familjen fått rivningsorder på hela huset. Hans kusin är mer krass. Jasers hem har demolerats två gånger och varje gång har han byggt upp det igen. Nu väntar en tredje.
– Pengar är inte bekymret. Jag bygger upp det igen, säger han frankt. Ali är inte lika obekymrad. Han tänker på sin son.

Hans berättelse om domaren tog andan ur mig. När Ali hade visat ägodokument från Jordanien och Israel, sade domaren, enlig Ali:
– Den som har skrivit det här måste varit full. De här papperen kan du lägga i vatten och dricka upp. Domaren gav två alternativ om han skulle fortsätta: 1. Riv tillbyggnaden före den 15 mars och betala en skatt till Israel på cirka 35000 shekel (cirka 88000 kr) och fortsätt odla. 2. Skänk all din mark till Israel. Betala 250000 shekel (cirka 625000 kr) för att arrendera marken och sedan ett årligt arrende. Tycker du att det är för mycket, konvertera då till judendom och få samma förmånliga villkor som andra bosättare. Jag såg på Ali att svaret blivit nej.

Israels Civiladministration ICA [2] har särskilda domstolar för det ockuperade Västbanken och där gäller andra lagar än i Israels övriga delar. Lagar och restriktioner för område-C på Västbanken, där Ali bor, syftar till enligt advokaterna inom JLAC [3], att få palestinska invånare att flytta av egen vilja. Byggnadstillstånd ges nästan aldrig. Inget kan göras utan tillstånd. Alternativet för att överleva på platsen är att köra på utan tillstånd och räkna med bestraffningar. [4]

Alis advokat från JLAC i Ramalla hade föreslagit en kontakt med en kristen kyrka eller organisation som de kunde sälja en bit mark åt att bygga något på. Det kanske skulle bromsa Israel övertagande. Jaser hade spunnit vidare och målade ivrigt upp en plan.
– Tillsammans skulle vi kunna skänka 1000-4000 kvadratmeter mark att bygga upp något på. Men det skulle vara ett kors på. En plats att be på. En muslim kan be i en kristen kyrka. En moské fungerar inte. Israel litar nog inte på muslimer, Vem vet?

Det var Jasers idé som fick alla att skratta. Han var full av liv. Hans idé skapade hopp och mer eller mindre realistiska fantasier. Inte för att jag trodde att ett svartbyggt bönhus skulle få stå länge. Men det låg energi kring ständig återuppbyggnad i idén. En idé om gästfrihet. Ett bönhus öppet även för några av de israeliska bosättarna som visat sig vara vänliga och öppna kristna, som flytt från jordbävningsdrabbad hemtrakt och blivit israeler.

Jaser innan han tog oss ut i sin stora tomatodling. Foto: Sten

Källor

1) En dunum = 1000 kvadratmeter

2) Israels Civiladministration ICA – skapades 1981 av Israels regering för att sköta byråkratin kring hanteringen av de ockuperade territorierna från kriget 1967. Fram till 1994 och Osloavtalet var ICA direkt styrande. Efter 1994 formellt en indirekt styrande funktion.

3) JLAC – Jerusalem Legal Aid and Human Rights Center – har i över 40 år utvecklat ett arbete för att stödja utsatta palestinier med subventionerad advokathjälp.

4) Shir Hever 2010, The Political Economy of Israel’s Occupation, sid 10, not 3 om Neve Gordons sju identifierade strategier som Israels regering använt för att ta kontroll över Palestinskt land (Gordon 2008b:119-22) 1. Förklara mark vara obrukad. 2. Förklara mark ägt av fientlig stat eller organisation. 3. Konfiskera mark för allmänna behov. 4. Förklara land som del av naturreservat. 5. Konfiskera land för militära behov. 6. Förklara land som statlig egendom. 7. Hjälpa judiska medborgare att köpa mark. Och med tillägget att konfiskera mark för att bygga bosättningar, vägar och barriärer.

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page