Havet – en saknad vän

Många kan nog känna igen sig i hur bra vi kan må av att befinna oss vid öppet vatten, att få känna doften av saltvatten och vinden som blåser i håret. För många Palestinier är detta en känsla det var länge sedan de fick uppleva. En av dessa är min vän Tareq som inte fått sitt tillstånd beviljat för att åka in i Israel och se havet på över två år.

En ensam fiskare njuter av lugnet och ljudet från vågorna vid havet i Tel Aviv/Jaffa

Geografiskt sett ligger Tulkarem bara 15 km från kusten och innan muren byggdes var det enligt Tareq och hans vänner mindre komplicerat att ta sig dit. Men sedan muren(1) stod klar, och med den ett stort antal vägspärrar och kontroller, behövs nu ett individuellt tillstånd för att komma till andra sidan. Detta gör att kusten är svåråtkomlig och många kan bara se den på avstånd.

Jag har många gånger stått med Tareq på en av kullarna i Tulkarem, där vi alltid stannade till eller körde lite extra långsamt för att få tid att njuta av utsikten. Där kunde vi en klar dag se en liten, glittrande strimma av havet i horisonten. I vissa fall hade vi även turen att känna en svag saltvattendoft som vinden bar med sig från väst. Tillfällen då Tareq alltid berättade om sin saknad och kärlek till havet. Det slog mig alltid hur han pratade som att det vore en kär vän som han saknade mycket. Han beskrev alltid känslan och lyckan han minns så väl från sist han var där.

”Två år Rebecca! Två år sedan jag såg havet senast på grund av att någon annan bestämt det… det är alldeles för lång tid och jag saknar det så”

Två år har gått sedan Tareq senast fick tillstånd att åka till havet då Israeliska myndigheter sedan dess gång på gång nekat hans ansökan med ett enda ord som förklaring – säkerhet. Får man den förklaringen finns det inga fler svar att få och processen har nått sin ände.

Att jag sedan, utan några större problem, några dagar senare kunde visa mitt pass och efter en knappt timme känna sanden mellan tårna och den känsla som Tareq beskrivit för mig så många gånger känns fruktansvärt orättvist. Det kändes nästan som att jag svek honom då jag samtidigt visste att han just då satt och väntade på att få svar på sin senaste ansökan om att bli beviljad tillstånd.

Ett par dagar senare stod jag och väntade på chauffören, som skulle ta mig tillbaka från kusten till Tulkarem, då en mycket välkänd mörkblå bil rullade upp bredvid mig. Till min förvåning ser jag sedan hur Tareq klev ut samtidigt som han skrattade av glädje och åt min chockade uppsyn. Efter två år av försök hade han äntligen fått tillstånd att åka över gränsen till Israel och återigen se sin förlorade vän – havet. Av allt jag upplevt de senaste månaderna var detta ett av de finaste ögonblicken av dem alla. Att få vara på plats när min vän, fylld av lycka, tillslut får sträcka ut armarna – som för att välkomna havet – och ta in så mycket som möjligt av dess energi för att spara inombords.

Tareq vid sitt första möte med havet på två år

Källor

  1. Muren är byggd av Israel runt större delen av Västbanken med motivet att öka säkerheten för Israel. Bygget strider dock, enligt internationella brottsdomstolen i Haag, mot internationell lag då den till störta del är bygg på Palestinsk mark.
Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page