Under en utbildningsvecka med följeslagarprogrammet får jag möjlighet att lyssna till tre människor. Alla tre är israeliska medborgare, men födda i ett annat land. Ändå har de tre ganska olika åsikter om konflikten och hur det en dag ska bli fred i regionen.

Settlement Efrat litet format hems

Bob bor i bosättningen Efrat nära Betlehem. Han är född och uppvuxen i USA och kom till Israel första gången som 16-åring. Han är gift och har fyra barn, som alla kommer att fullfölja sin obligatoriska militärtjänst.

Bob berättar gärna om sitt samhälle, att där bor cirka 9500 invånare och där finns allt som kan behövas; dagis, skolor, samlingslokaler, gym, bibliotek och affärer. Just nu planerar de att utöka med 400 nya bostäder, vilket Israel har gett grönt ljus för.[1]

Bob är emot muren och förespråkar en vänskaplig relation med byarna runt om. Han menar att eftersom judarna har en historia i området som är 4000 år gammal är det hans rätt att bo där, oavsett vem staten tillhör. Bob visar en karta, där inga markeringar finns för Västbanken och han säger:

– Jag vet att en del säger Västbanken eller Palestina, men jag säger Israel. Han använder också gamla namn som ”Judeen”, ”Samarien” och ”Galileen”.

Bob vill inte ha en palestinsk stat och anser att freden kommer först när Israel har annekterat Västbanken och inkorporerat den i den israeliska staten. Och han tillägger:

– Då ska givetvis araber ha samma rättigheter som judar.

Bob uttrycker en oro kring säkerhetsläget. Han berättar att det under en period under andra intifadan pågick mer än 30 terroristhandlingar per dag mot israeler. Han berättar vidare att han upplever att terrorismen har ökat, det vill säga att stenkastning mot israeliska bilar har blivit vanligare. Han menar att alla ledare i Mellanöstern är muslimska fundamentalister som vill förstöra allt som inte är islamskt. Det sista Bob säger är:

– Jag vet att många tycker att vi (bosättarna) är hindren för fred, men jag är helt övertygad om att vi är broarna till fred.

Roni är född i England och flyttade till Mellanöstern som barn. Först bodde de i en bosättning på Sinaihalvön, men blev evakuerade. De valde då med cirka 65 andra familjer att bo inom internationellt erkända gränser för Israel och startade på nytt ett samhälle i Sderot, nära Gaza. Roni är gift med en egyptier och de har fem barn.

Roni berättar om sina vänner i Gaza. Om hur de brukade besöka varandra, men när självmordsbombningarna började i Tel Aviv under andra intifadan, det palestinska upproret, i början på 2000-talet stoppade regeringen folk att åka emellan. Det bidrog till en eskalering av våldet.

Människor i Gaza fick det svårt och raketskjutningarna började mot Sderot, som besvarades med anfall från den israeliska militären. Sedan dess har det varit många larm om raketskjutningar, då alla måste ta skydd.

Roni säger att det är primitiva raketer, men som kan och har dödat flera personer. Hon beskriver skräcken som alltid drabbar samhället när larmet ljuder. Roni berättar också att när hon är i skydd tänker hon på människorna i Gaza. Hon vet att den israeliska militären kommer besvara raketskjutningarna med bombräder och hon oroar sig då Gazaborna inte har samma tillgång till skyddsrum som de har.

– Vi har till och med livemusik ibland i våra skyddsrum, det vet jag att de inte har i Gaza, säger hon.

Roni har en son som gör militärtjänst och hon menar att den israeliska militären är professionell och ingriper när orättfärdigheter sker, till exempel när bosättare beter sig illa mot palestinier. Roni tror inte att våld är lösningen på konflikten.

– Vi har haft operation efter operation mot Gaza, men fungerar det? – Nej! Hon menar att ockupationen av Västbanken och belägringen av Gaza måste upphöra. Palestinierna har rätt till ett land.

Roni har valt att engagera sig i organisationen ”Other voice” och försöker träffa så många människor som möjligt för att förespråka öppenhet och dialog om vad som sker.[2] Hon tycker att precis som att Israel arbetar med bistånd i andra länder har palestinierna rätt till israeliskt bistånd. Därför hjälper hon Gazabor ta sig till sjukhus och passar alltid på att ta en fika med den som ska till sjukhuset. Hon menar att det är otroligt viktigt att israeler och palestinier lär känna varandra och värnar om dialogen mellan människor. Roni avslutar med att säga:

– Det behöver inte vara den ena eller den andra. Det finns lösningar för båda parter. Men inget händer och vi (israeler) missar vår chans om inte vi, israeler och palestinier, börjar prata med varandra.

Ruth är från USA, men valde att flytta med sin man till en kibbutz, ett slags kollektiv i Israel. De har sex barn, varav de två äldsta har gjort militärtjänst och fyra har vapenvägrat eller kommer antagligen göra det.

Ruth minns att hon oroade sig när den äldsta dottern skulle göra militärtjänsten. Främst inte av anledningen att dottern skulle bära vapen och vara i riskzonen på grund av konflikten, utan på grund av sexuella övergrepp som förekommer inom militären.

När hennes tredje barn var femton år och det var dags för rekrytering för militärtjänst sa han till henne att han bestämt sig för att vapenvägra för att han var pacifist. Ruth kände inte till någon som vägrat tidigare. Militärtjänst var något som alla gjorde, så var det bara.

Grannar och bekanta skulle antagligen inte acceptera sonens beslut att vägra. Ändå valde Ruth och hennes man att stötta sin son i detta och i sex år kämpade de för att han skulle slippa, utan att hamna i fängelse, vilket de också lyckades med. I den kampen mötte Ruth fler som ville vapenvägra eller föräldrar till vapenvägrare.

Tillsammans med andra startade hon en organisation som stöttar de som funderar på att vapenvägra eller som bestämt sig för att göra det. Organisationen heter ”New Profile” och arbetar för att belysa hur militaristiskt det israeliska samhället är. Målet de strävar mot är att demilitarisera det israeliska samhället och att de är emot ockupationen är en självklarhet.

Vad Ruth menar med att Israel är ett militaristiskt samhälle är att hela samhället genomsyras av militaristisk propaganda. I skolan kan barnen räkna pansarvagnar och handgranater i matteboken. I många lekparker används gamla pansarvagnar och kanoner som klätterställningar. Soldater kommer ofta till skolan och undervisar.

I rondeller är det inte sällsynt att ett krigsflygplan dyker upp som dekoration. Soldater förekommer ofta i reklam, och då inte i reklam för militären utan för till exempel kläder eller parfym. Gator har ofta namn efter krig eller slagfält. Soldater syns överallt i Israel, bärandes på sina vapen, med eller utan uniform. På busstationer, barer och restauranger. Eller som på bilden, i ett köpcentrum i Tel Aviv.

Slutresultatet av ett så militaristiskt samhälle är att åsynen av vapen normaliseras, barn ser upp till soldater och att göra militärtjänst är en självklarhet få ifrågasätter.

Dessutom bidrar militariseringen av samhället till att förstärka diskriminerande könsroller. Förutom att kvinnor blir sexuellt trakasserade inom militären, finns en inbakad förståelse av att kvinnans plats är att stötta mannen.

Det finns till exempel reklam där en oroandes mamma ska ta lugnande tabletter när hennes son gör militärtjänst eller parfymreklam där en manlig soldat blir omhållen av en tjej. En riktig soldat är en manlig soldat. Ruth anser att vapen inte gör kvinnor och män jämställda och det går inte att feminisera militären.

Ruth avslutar med att säga:

– Vi begår krigsförbrytelser, som vi en dag kommer stå till svars för. Vi är ett folk som har glömt hur vi ställer frågor och är kritiska.[3]

Jayyous, juni 2013

Hanna Eklund,

[1] Läs mer om Efrat på deras egen hemsida: www.efrat.muni.il/?CategoryID=353

[2] Läs mer om Other voice på deras egen hemsida: www.othervoice.org/info/eng/about-us.htm

[3] Läs mer om New Profile på deras egen hemsida: www.newprofile.org/english

Fler rapporter