Jag vill berätta om Sarah

Jag träffade Sarah första gången när hela vårt Hebron-team var till South Hebron Hills tillsammans med några från föregående team, under våra överlämningsdagar. Vi var på ett kort besök i byn Um al-Kher för att bli introducerade till situationen och arbetet där. Följeslagarna har med sin närvaro försökt att underlätta för byborna som bor granne med bosättningen Karmel. Det är endast en smal grusväg och ett högt staket som skiljer den palestinska byn och den israeliska bosättningen åt. Ibland blir byborna utsatta för angrepp från bosättarna, som kastar stenar på deras tält och skjul eller på deras djur.

I byn finns en gemensam bakugn, en så kallad taboun, där kvinnorna bakar det dagliga brödet. Den här tabounen är murad med tre ”väggar” och ett tak, och är en dryg meter hög. På marken är själva ugnen av järn och i botten ligger en bädd av kol. Brödkakorna läggs direkt på kolbädden och ovanpå locket läggs varm aska för att ge övervärme. Sedan en tid pågår en rättstvist mellan bosättningen och byn.

Bosättarna kräver att byns taboun ska rivas, eftersom röken ibland kommer in och orsakar obehag i bosättningen. Byborna hävdar naturligtvis att tabounen ska få finnas kvar  den är en självklar del i byns dagliga liv. Byns taboun har funnits i trettio år. Bosättningen byggdes för sju år sedan.

När vi, jag och mina två följeslagarkollegor, nu återkommer för ett besök i Um al-Kher, träffar jag Sarah igen. Hon sitter i tältet på en madrass, där hennes 7 månader gamla son Mohammed, också ligger. Vi får möjlighet att prata en stund, hon pratar ganska bra engelska och det gör också hennes svägerska, som sitter bredvid. Sarah berättar att hon är i sin hemby för några dagar, hon brukar vara här över helgerna. Annars bor hon tillsammans med sin man och hans föräldrar i ett hus i en by inte långt därifrån. Hon och hennes man hoppas kunna bygga sig ett eget hus, när de får råd.

Vi sitter på en madrass i ett av tälten i byn, jag tror det kanske är fem stora tält för familjerna samt några mindre tält och skjul, med inhägnader för får och getter. Där finns också några åsnor. Tältet har trampat jordgolv, en eldstad i mitten och en gasolspis. Det finns elektricitet genom solpaneler, till tv:n som står på ett bord. En get ligger vid eldstaden en meter från madrassen som vi sitter på. Hönor springer ibland in i tältet och när tuppen kommer, springer de ut igen. En katt hoppar upp på spisen och lapar lite kaffe ur en kopp. Den riktigt varma årstiden har inte kommit ännu, men redan surrar flugorna.

De sanitära förhållanden består, vad jag kan förstå, av byns toa med det klassiska ”hålet i golvet”. Inget handfat med vatten. När jag gör ett besök på toan, ser jag getspillning på golvet inne i toan och utanför går getterna fritt. Utsikten utanför, är vidsträckt, ökenliknande landskap. Vackert! Jag tror familjerna hämtar vatten i en brunn och förvarar i kärl i tälten till matlagning etc, men ser inget som tyder på att det finns någon dusch eller ställe att tvätta sig.

Sarah är 24 år och socialarbetare. Hon har studerat vid Yatta-universitet (Yatta ligger ca två mil från Um al-Kher) i fyra år och tog examen för tre år sedan. Det är svårt att få jobb i området, men innan Mohammed föddes hade Sarah under sex månader ett jobb med handikappade barn och familjer. Hon utredde deras situation och försökte bland annat skaffa hjälpmedel åt dem som behövde. Hon hoppas kunna få ett jobb igen och då kommer hennes svärmor att ta hand om Mohammed. Mohammed ser välmående ut och hans mamma lockar honom till skratt. På mina frågor beskriver hon att han inte kan vända sig ännu och jag kan också se att han inte sitter själv, han är inte så stadig när han sitter i Sarahs famn. Jag ser inga leksaker, han ligger ganska passiv på rygg på madrassen, men han har en pigg blick.

Jag berättar om vår dotter Sara, också socialarbetare, 25 år, med en son, jämngammal med Mohammed, och visar ett par foton som jag har. Jag tänker på likheter och skillnader; vår Sara bor med sin familj i ett trivsamt hus, med en grönskande trädgård. De har alla möjliga bekvämligheter; badrum, rinnande vatten, värme i huset, sköna sängar, ett fint kök etc.

Sarah på Västbanken bor tillsammans med sina svärföräldrar och ibland här, i ett tält i ett kargt landskap, sover på madrass på golvet och lagar mat på en enkel gasolspis. Eldstaden ger värme. De lever med otryggheten av att bli utsatt för angrepp från närliggande bosättning. Vår Sara har ett hyfsat välbetalt jobb och föräldrapenning. Sarah på Västbanken lever tillsammans med sin flergenerationsfamilj och är beroende av andras inkomster.

Vårt barnbarn Elmer utvecklas fint, är ett aktivt barn och kan vid sex månaders ålder nästan sitta själv. Han har vänt sig i flera månader. Han deltar i babysim tillsammans med sina föräldrar, har leksaker och ett eget rum. Ibland ligger han skönt nerbäddad i barnvagnen och sover. Mohammed bärs omkring och ligger på en madrass på marken  jag tror han delar madrass med sin mamma på natten. Hans leksaker är hans egna fingrar  han verkar inte ha upptäckt tårna än. Jag frågar om jag kan få fotografera Sarah och hennes son Mohammed. Gärna Mohammed, men Sarah vill, liksom de flesta muslimska kvinnorna jag möter, inte gärna visa sitt ansikte på bild. Men det går bra om jag fotograferar henne bakifrån. Tänk vad mycket kan vara lika och ändå så olika…

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page