Muren som delar livet

Klockan är 04.30 och vi står vid Qalandia-vägspärren utanför Jerusalem. Varje morgon passerar tusentals personer igenom här för att ta sig ifrån Ramallah och norra Västbanken till sina arbetsplatser inne i Israel. Det är tidig morgon men kön är redan lång. Det är omöjligt att veta hur tidigt en behöver börja köa, ena morgonen kan det ta en halvtimme att ta sig igenom de 50 metrarna in på Jerusalemsidan, nästa morgon kan det ta en och en halv timme.

Qalandia vägspärren, klockan är 05.00 och kön är lång, den fortsätter långt utanför bild, men det är fortfarande relativt lugnt. Foto: Linnea

Israel började 2002 bygga muren som nu omgärdar hela Västbanken. [1] Sedan dess så är enda vägen in till Israel, för palestinierna som bor på Västbanken, genom vägspärrar. Det är även enda vägen in till östra Jerusalem, som historiskt är palestiniernas huvudstad men som Israel annekterade 1967. [2]

Qalandia-vägspärren ser ut som en liten, kall, väldigt sliten och smutsig terminal. Det finns ett tak men inga väggar och cigarettröken, ifrån alla de som köar, ligger ofta tät i luften. Kön börjar i tre fållor, tänk dig typen som får befinner sig innan de skall klippas. Då fållorna endast är tio meter långa och det är hundratals personer som ska igenom i timmen så ringlar sig kön långt, långt därutanför. De dåliga dagarna kan det ta tjugo minuter mellan varje gång vändkorsen i änden på fållorna öppnas och folk släpps igenom. Kön är ofta relativt lugn i perioder, men så blir någon stressad och börjar pressa på, och så gott som varje morgon så förvandlas den långa vindlande kön till en helt hoptryckt hög av människor som pressas framåt. De som är inne eller på väg in i fållorna pressas så hårt att det finns risk för att armar eller ben hamnar i kläm och bryts.

När väl vändkorset öppnas springer så många som hinner igenom, in i nästa del av kösystemet där de först måste igenom en metalldetektor där alla skärp och de flesta skor behöver tas av, så att de som ska gå igenom tvingas att gå i strumplästen på det smutsiga golvet. I fem luckor väntar sen den israeliska militären som sitter och kontrollerar allas papper. Varje dag vid 06.00 ska vad som kallas för den ”humanitära grinden” öppnas, och hållas öppen i minst en timme för att, i en egen kö, släppa igenom barn, äldre, sjuka och kvinnor, som blir särskilt utsatta i den svåra trängseln. Grinden öppnas ofta inte förrän en kvart, tjugo över och stängs ofta efter bara en halvtimme. Vissa dagar öppnar den inte alls.

Det som drabbar mig hårdast våra morgnar på Qalandia, är inte bara att muren och vägspärrarna finns, utan hur det hela görs, utan någon mänsklig värdighet. Som en av de tidigare följeslagarna sa till mig:

– De kallar det den humanitära grinden – men det finns inget humanitärt eller humant med Qalandia.

Faktum är ändå att de som i timmar köar på Qalandia, och alla de andra vägspärrar varje morgon, är de lyckligt lottade, de som har ett tillstånd. För att överhuvudtaget kunna få ett arbetstillstånd behöver du, utöver att ha ett jobb i Jerusalem eller Israel, vara minst 23 år och gift. [3] Även de som en gång fått ett arbetstillstånd riskerar att hamna på vad som kallas för ”den svarta listan”. På denna listan finns 10.000-tals palestinier som inte släpps in i Israel, även om de har ett arbetstillstånd. I de allra flesta fallen så får de drabbade inte veta på varför de finns på denna lista eller hur länge de kommer vara hindrade att arbeta i Israel, för många kan detta pågå i åratal. [4] Vill du in och be i Al-Aqsa Moskén på fredagarna så behövs ett annat tillstånd, behöver du gå till läkaren i Jerusalem så behövs ännu ett tillstånd. [5] [6]

Ovanför min säng har jag ett vykort. Jag köpte det för att trädet på bilden var så vackert, det var först när jag läste texten på baksidan som jag såg att det i bakgrunden går att skönja en stad: ”Utsikt över Jerusalem ifrån Betlehem, Palestina – För majoriteten av Palestinierna som bor i Betlehem, är detta den enda vy över Jerusalem de någonsin har chansen att se.” Medan jag, med internationellt pass, efter att ha besökt Betlehem igår kunde sätta mig på en buss och 20 minuter och en vägspärr senare var tillbaka i Jerusalem igen, staden många, många palestinier inte sett på över tjugo år.

Qalandia, efter att en kommit igenom den första del i kön, så väntar en ny kö till de fem luckorna där israelisk militär kontrollerar allas tillstånd. Foto: Jarmo

Källor

1. West Bank Barrier, UNOCHA oPt, hämtad 2017-04-02

2. Separation Barrier, B’tselem, 2011-01-01, hämtad 2017-04-02

3. International Labour Conference, International Labour Organisation, 2000-01-26, hämtad 2017-04-02

4.  Opposing Bureaucracy, Machsom Watch, hämtad 2017-04-02

5. Separation Barrier, B’tselem, 2011-01-01, hämtad 2017-04-02

6. Health and Nutrition, UNOCHA oPt, hämtad 2017-04-02

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page