Bevakad skolgång och banbrytande projekt

Några gånger i veckan åker vi iväg för att följa palestinska barn på deras väg till skolan. De bor i byn as-Sawiya och behöver gå ett stycke längs en större väg, väg 60. I närheten av as-Sawiya ligger flera israeliska bosättningar så väg 60 trafikeras av både palestinier och israeler. De israeler som trafikerar vägen antingen bor på eller har ärenden till bosättningarna.

Soldater bevakar skolbarn i as-Sawiya på deras väg till skolan. Oklart varför. Photo: Andy Davy (EAPPI)

Ibland fattar israelisk militär posto längs väg 60, antingen på den gångbana där de palestinska barnen går eller i vägrenen på motsatta sidan. De gör det om morgnarna när barnen från as-Sawiya är på väg till skolan.

En del av det palestinska motståndet mot den israeliska ockupationen har bestått av stenkastning. Kanske patrullerar militären gångstigen för att förhindra barnen från att kasta sten på förbipasserande bilar. Vi följeslagare har inte sett någon stenkastning. Om det är vår närvaro som innebär mindre stenkastning är det en välkommen bonus i vårt arbete. Vi arbetar utifrån icke-våldsprincipen och stödjer lika lite stenkastning som militära trakasserier av barn.

Vårt uppdrag är ändå främst att vara där för de palestinska skolbarnens skull. För att uttrycka vår solidaritet med dem går vi vid deras sida och passerar med dem de beväpnade soldaterna. Jag är inte säker på att alla eleverna förstår vilka vi är och vad vi gör. Men vi får kontakt och vi försöker prata med varandra.

Med soldaterna pratar jag inte. Jag känner sympati med dem. Rimligtvis tycker de att det är långtråkigt att stå på vakt längs en väg och titta på skolbarn som går till skolan. Men deras närvaro, deras uniformer och vapen är uttryck för ockupationen och jag passerar dem i tyst protest.

De morgnar vi följeslagare går med barnen kastar de inte sten och när vi varit där har militärerna inte stoppat barnen utan barnen har kommit fram till skolan och fått den undervisning de har rätt till. Även om militärerna oftast inte gör barnen något väcker situationen många frågor och funderingar.

Hur påverkar det en ung människa att flera gånger i veckan passera en soldat som riktar ett vapen mot sig, på väg till skolan? Och hur känns det att vara följeslagen av internationella personer som man inte känner, som man inte kan kommunicera så väl med och som var tredje månad försvinner hem? Vilka människor växer barnen upp till att vara och vilken bild får de av sina israeliska bröder och systrar?

Det finns tack och lov motbilder till militärerna. Flera olika israeliska organisationer tar initiativ till och driver olika projekt på Västbanken. En av organisationerna heter Physicians for Human Rights – Israel, Läkare för mänskliga rättigheter – Israel.[1] De har en mobil klinik som varje lördag åker till palestinska byar på Västbanken för att bidra med medicinsk expertis och läkemedel, gratis. De åker till många olika byar och det kan därför dröja tre eller fyra månader mellan besöken.

När den mobila kliniken en lördagsmorgon i maj kom till as-Sawiya med de israeliska läkarna, sjuksköterskorna, sjukgymnasterna och medicinstudenterna väntade redan många patienter utanför skolan som för dagen skulle tjäna som vårdcentral. Det finns en allmänläkare i byn men för att få specialistvård behöver byborna åka till Nablus, Ramallah eller rentav Jerusalem. Eftersom det är så ovisst att resa på Västbanken orkar många inte åka ens till läkaren. Vägspärrarna öppnas och stängs utan förvarning eller synlig logik och så kallade flying checkpoints – flygande kontroller av bilar och bussar kan ta lång tid och vara både krävande och förnedrande. Den mobila kliniken är därför välkommen och uppskattad även om det är glest mellan gångerna.

I väntan på att ockupationen ska upphöra och murar falla, utgör sådana projekt och dessa engagerade människor hopp om en framtid i fred.

Volontärer från Physicians for Human Rights förbereder dagens insats. Photo: Andy Davy (EAPPI)

Källor

1. Physicians for Human Rights – Israel http://www.phr.org.il/en/ Hämtat 2017-06-02

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page