Abu Musars son och två kompisar tillverkar bränslebriketter av olivresterna från byns två oljepressar. Lokalen är stor, mörk och dammig; luften tjock av avgasen från traktorn som driver pressen. Briketterna sätts på torkning i stora högar. Abu Musar [1] är kommunstyrelsens ordförande i Kafr Qaddum, en by med 3100 invånare som producerar över en halv miljon liter olivolja per år.

— Oljan är Fair Trade märkt, säger han stolt. Men priset har gått ner, nu ligger på 20 – 22 shekels per kilo (ca 32 kr/l). Den palestinska olivolja räknas bland de bästa i världen, men nu är det svårt för oss.

Vi vandrar vidare och passerar byns sista hus, där familjen Ali bor.

— Här är gränsen, säger Abu Musar och pekar på en sten som ser ut som alla andra.

Jag tittar förvånad på honom:

— Men vägen är inte blockerad. Jag trodde …

— Det behövs inte. Om vi fortsätter kommer militärer att vara här om bara några minuter. Alla i byn vet exakt vad gränser går, säger han.

Han visar Jit, nästa palestinska by, bara halvannan kilometer bort.

— Och där är Qedumin, säger Abu Musar.

De har byggt nära vägen med flit. Bosättingen Qedumin ligger på båda sidor vägen, en del på nästa kulle, en del på dalen, mellan Kafr Qaddum och Jit. De israeliska myndigheterna stängde vägen för palestinierna 2003. Enligt Abu Musar sa dem att det var ”för att skydda bosättarna”. Ska man till Jit nu måste man köra en stor omväg på 14 kilometer i stället för en och en halv.I juli i år tröttnade byborna i Kafr Qaddum och bestämde sig för att protestera.

Varje fredag efter bönen i moskén marscherar man till den osynliga men mycket verkliga vägspärren. På fredag kommer vi för att vissa stöd för kravet på att vägen ska öppnas. Vårt villkor är att demonstrationen ska vara fredlig. Militärer väntar 20 — 30 meter bort, med ett par jeepar, full krigsmundering och tårgasgranaterna i beredskap. Några soldater finns utposterade på kullen. Soldaterna har bränt ner olivträden närmaste vägen, troligen för att ha bättre utsikt på demonstranterna.

I början började granaterna regna direkt. En gång kom ett musikband från Nederländerna för att spela, men de hann inte börja spela innan tårgasen landade bredvid dem. Nuförtiden brukar det ta längre tid. Ibland kastar ungdomarna sten mot soldaterna och då kommer tårgasen.

Begränsningar i rörelsefrihet är vardagsmat på Västbanken. När som helst kan israelisk militär sätta upp spärrar eller stänga av vägarna. I fredags tog jag servicen [2] till Nablus för att åka vidare till Yanoun över julen, men efter en dryg mil var vägen stängd, soldaten signalerade åt föraren att vända. Vi fick åka på småvägarna och varje passagerare fick betala 2 extra shekel för besväret.

Enligt FN finns det nu 522 fasta vägspärrar på Västbanken. Utöver detta, satte israelisk militär under 2011 upp ytterligare 495 ”mobila” vägspärr varje månad som den jag mötte på väg till Nablus. I båda fall en ökning jämfört tidigare år. 200 000 palestinier bor i de 70 byarna, som Kafr Qaddum, vars resor till närmaste staden har blivit betydligt längre på grund av vägspärrarna. [3]

Organisationen Association for Civil Rights in Israel ”har arbetat oavbrutet för att få de israeliska myndigheterna att fastställa regler om vad som är tillåtet och vad som är förbjudet om rörelsefrihet för palestinierna. Trots många skrivelser till myndigheterna och högsta domstolen nästan inga begränsningar har fastslagits i de militära myndigheternas makt på de ockuperade områdena”.[4]

I Kafr Qaddum har man fler problem. Byn har 2150 hektar planterad med olivträd. Nästan 1200 ligger i område C.[5] Det betyder att allt arbete där måste samordnas med de israeliska militära myndigheterna. Formellt finns det inget krav på tillstånd, men närheten av bosättningar innebär att palestinierna inte får röra sig fritt, inte ens på sin privatmark, när det ligger i område C.

— Det behövs inget skrivet tillstånd, men om vi inte har samordnat, är soldaterna snart där och hävdar att du inte har tillstånd att vistas där. På din egen jord! säger Abu Musar och lyfter armarna mot himlen.

De tillstånden vi får under olivskörden är otillräckliga. Och det är svårt att få tillstånd för att kunna sköta olivlundarna. Det räcker inte att skörda, man måste också ploga, gödsla, beskära. De sätter hela tiden hinder, säger Abu Musar.

Jag frågar om bosättarna har orsakat problem vid arbetet på olivlundarna.

— Inte på senare tid, säger Abu Musar. Nu är det militärerna som krånglar och trilskas.

Han berättar vidare att han har lyckats få till stånd ett möte med en ansvarig representant från den israeliska armén och palestinska myndigheter på riksnivå för att diskutera om vägen kan öppnas. Men än så länge har ingenting hänt och demonstrationerna efter fredagsbönen fortsätter.

1. Abu Musar betyder ”Musars Far”. Man brukar tilltala personer man vill visa respekt för. Abu, män och Um, kvinnor. 2. Service kallas minibussar som trafikerar mellan städerna. 3. UN, Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, ”Movement and Access in the West Bank”, sept 2011 4. Association for Civil Rights in Israel ACRI, The State of Human Rights in Israel and the Occupied Territories. 5. I Oslo-avtalet delade man Västbanken i olika områden. Område A är de större palestinska städerna (Jenin, Nablus, Tulkarem, Ramallah, Betlehem, Jericho, Hebron bland andra). Där svarar den palestinska myndigheten för såväl säkerheten som den civila administrationen. 18 % av Västbanken är område A. Område B består huvudsakligen av tätorten på landsbygden. Där ansvarar Israel för säkerheten och den palenstinska myndigheten för den civila administrationen. 22 % av Västbanken är område B. Resten, 60 % utgör område C, där Israel ansvarar både för säkerheten och den civila administrationen. Area C är det viktigaste området för utveckling av de palestinska områden och där finns det mesta av palestinsk jordbruk. Se FN:s kontor för humanitära frågor, UN OCHA, Displacements and insecurity in Area C in the West Bank.

Fler rapporter