Välkomna till Hebron – al-Khalil - Följeslagarprogrammet

Hebron. Jag vet inte ens var jag ska börja. Tänkte ägna denna första reserapport åt att ge en introduktion till staden och lokalbefolkningens situation så att ni ska få en förståelse för var jag befinner mig. Samtidigt händer det så mycket hela tiden som jag vill och behöver dela med mig av att miljöbeskrivningar, statistik och redogörelser av avtal och överenskommelser känns helt oväsentliga. Här kommer hur som helst mina första intryck och tankar. Och en del redogörelser av avtal och överenskommelser.

Hebron är med sina 170 000 invånare, näst efter östra Jerusalem, Västbankens största stad (1). Staden är en viktig plats inom såväl islam som kristendom och judendom då Abraham, hans söner och deras fruar sägs vara begravna här. I samband med fredsförhandlingarna i Oslo 1997 delades Hebron, genom Hebron-protokollet, in i två områden – H1 och H2 (2). H1 är under palestinsk kontroll. H2, vilket utgör ungefär 20 % av staden, är under israelisk kontroll. Att området är under israelisk kontroll innebär att Israel, som ockuperande makt, har ett ansvar att tillse att palestinierna som lever i området får sina basala mänskliga behov uppfyllda samt att deras mänskliga rättigheter är tillgodosedda. Detta innefattar rörelsefrihet, frihet från diskriminering samt ett ansvar att de personer som utövar våld eller trakasserier ställs inför rätta under israelisk lag (3).

Det här med rörelsefrihet känner jag mig redan något tveksam till. Minst sagt. Flera gator i Hebron är avspärrade för palestinierna (4). Det är en ovan och surrealistisk känsla att gå och prata med någon och sedan plötsligt märka hur personen stannar till.Vägspärr. Avspärrat. Otillåtet för palestinier att passera. Jag glömde. Jag glömde att du är född här och har levt hela ditt liv här men att du inte kan gå förbi den där vaktkuren. Jag inser att jag skäms för att jag kan röra mig så fritt. Jag skäms för att jag är priviligierad nog att ha ett svenskt pass som gör att jag lätt kan ta mig igenom kontrollerna och ta den närmaste vägen genom staden. Jag skäms för att jag just idag gått hela dagen och jag är så varm och trött så ja, jag tar nog den närmaste vägen hem. Vi får fortsätta vårt samtal en annan dag. Men jag möter bara som hastigast din blick när vi säger hejdå.

Vi jobbar främst inne i H2, där 40 000 palestinier bor vid sidan av 500 israeliska bosättare (5). En av våra prioriterade uppgifter under de här månaderna kommer att vara att övervaka vägen till två skolor i området och försöka minska våld och trakasserier från bosättare och militär. Varje morgon och varje eftermiddag bevakar vi två vägspärrar på Shuhada Street där 157 skolbarn och deras lärare måste ta sig igenom för att komma till skolan (6).

Jag undrar vad det gör med människor att tvingas leva såhär. Hur det formar de barn vi varje morgon räknar när de tar sig igenom vägspärren, genom metalldetektorn med sitt monotona pip. På väg till skolan – pip. Hem från skolan – pip. Så fort de rör sig – pip. Och längs vägen står vi. Vi från de olika hjälporganisationerna, vi med våra västar. Vi som räknar, observerar, rapporterar. Där finns också militären. De som bevakar, hindrar och bestämmer. Vi blir alla en del av deras inrutade, bevakade, observerade vardag. Jag tänker på hur mänskligheten hamnat så fel och vad det är för mekanismer som gör att ockupationen fortgår och breder ut sig dag efter dag, år efter år. När ska det ta slut? När ska någon klok person hitta en lösning? Hur har jag kunnat leva 32 år utan att på riktigt försöka mig på att förstå vad som pågår här?

Och just när jag står där i morgonljuset med mina uppgivna tankar och inte vet var jag ska ta vägen och hur jag ska kunna hjälpa hör jag ett dämpat fnitter. Vänder mig om och ser tre skolbarn som tittar på mig, pekar och vinkar. De tar sig fnittrande och halvspringande iväg bort mot skolan och jag känner hur mitt ansikte spricker upp i ett leende. Det finns styrka här. Det finns styrka och glädje och hopp mitt i allt det här ofattbara. Jag ska lära mig av de som kämpar och fnittrar och lever sina liv här. Jag ska hitta min lilla hjälpande pusselbit och göra något bra av de här tre månaderna. Mitt första steg blir att berätta för er.

Välkomna till Hebron.