Organisationen Breaking the Silence grundades år 2004 och består av tidigare soldater som har tjänstgjort i den israeliska armén sedan andra intifadans början år 2000. Deras mål är att exponera hur verkligheten ser ut i de palestinska ockuperade territorierna och att väcka den offentliga debatten om det pris som betalas för den verklighet där unga soldater dagligen möter och kontrollerar den palestinska civilbefolkningen.
Shuhada Street. Guiden Noam från organisationen Breaking the Silence visar upp en bild på hur gatan såg ut med dess marknader och affärer innan den spärrades av för palestinier. I bakgrunden syns två soldater vars uppgift är att säkerställa att palestinier inte passerar.Breaking the Silence arbete syftar till att få ett slut på ockupationen. [1] Utöver att hålla föreläsningar och samla in och publicera vittnesmål från soldater som tidigare tjänstgjort på Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem håller Breaking the Silence även guidade turer i Hebron och South Hebron Hills. [2] Den 18 maj deltog jag och fem av mina följeslagarkollegor på guidade tur i Hebron.
De före detta soldaterna i Breaking the Silence utsätts för stor press från det israeliska samhället för att de väljer att berätta om överträdelser inom militären. [3] Därför har jag valt att anonymisera Noam och Nir, som egentligen heter något annat.
Under bussturen från Tel Aviv till Hebron berättar vår guide Noam att han under sin tre år långa militärtjänstgöring spenderade fyra månader i Hebron år 2014 och att han även deltog i Gazakriget ”Operation Protective Edge” samma år. [4] När Noam var klar med sin tjänstgöring ville han lämna ockupationen bakom sig och gå vidare med sitt liv men bestämde sig senare för att gå med i Breaking the Silence för att vittna om sina upplevelser.
Noam tjänstgjorde som officer inom Nahalbrigaden som tränas för att delta i krigsföring. Han berättar att deras huvudsakliga uppgift i Hebron var att; ”Making our presence felt” – att göra sin närvaro känd bland annat genom att tränga in i palestinska hem för att genomsöka dem efter droger och vapen och att kasta distraktionsgranater på vägen ut för att säkerställa att boende runt omkring skulle veta att de var där. Noam berättar att det var, och än idag är viktigt ”att visa vem som äger stället”.
Noam fortsätter med att belysa problematiken kring den kollektiva bestraffning som drabbar palestinier när incidenter inträffar, oavsett om det är en palestinier eller en israel som är förövaren. Noam kallade detta för en ”they kill – we build” (de dödar – vi bygger) metod vilket han förklarar med att om till exempel en palestinier attackerar en soldat med en kniv så blir responsen att vägspärrar, stängsel, militära säkerhetszoner eller bosättningar skapas, utökas eller förstärks.
Ett annat exempel på kollektiv bestraffning som Noam tar upp är de restriktioner som drabbade palestinierna i Hebron år 1994 efter den israeliska bosättaren Baruch Goldstein gick in i Ibrahimimoskén en fredagsbön under Ramadan och sköt ihjäl 29 och skadade över 100 bedjande muslimer. [5] Som ett resultat av denna attack belagdes palestinierna med ett 30 dagars lång utegångsförbud och åtkomsten till den ökända tidigare kommersiella gatan Shuhada Street stängdes ner för palestinier. [6]
Noam är tydlig med att poängtera att varken han eller Breaking the Silence har en lösning för konflikten men att syftet med organisationen och dess guidade turer är att belysa de problem som han och hans kollegor upplevt för att öka medvetenheten hos andra och att det i det långa loppet förhoppningsvis kan bidra till en fredlig lösning. Att få till ett slut på ockupationen är ett steg i den riktningen, menar han.
Mot slutet av turen och på väg tillbaka till bussen passar jag på att prata med Noams kollega Nir som även han tjänstgjort på Västbanken. Jag berättar att jag är följeslagare för EAPPI i Hebron och frågade om han under sin tjänstgöring stött på följeslagare och vad hans intryck av organisationen var då.
Nir ler brett och svarar.
– Ja det gjorde jag. Och jag hatade er då. Jag trodde alltid att ni försökte sätta dit mig. Men nu vet jag att så inte är fallet och ni gör ett jättebra jobb.
Shuhada Street idag. De få palestinier som fortfarande bor kvar i dessa hus har fått sina dörrar igensvetsade av israelisk militär. Familjerna tvingades därför antingen slå ut en dörr åt andra hållet eller ta sig in och ur sin bostad genom att klättra ut på sina tak.
