Tema: Bosättare

Ickevåld är den enda vägen att möta ockupationen

Hani Abu Haikel möter upp mig och min kollega vid en militär vägspärr nedanför området Tel Rumeida som är ett av de äldsta i Hebron. För att ta oss till hans hem passerar vi genom den israeliska bosättningen med samma namn som området. Efter att återigen ha kontrollerats av militären när vi passerar genom bosättningen kommer vi till Hanis familjs hus. Där slår vi oss ner på familjens uteplats som är inburad för att skydda mot föremål och annat som bosättarna kan kasta.

”Öga för öga och världen skulle bli blind”

Jag hann inte ens vara rädd. Kanske mer förvånad över att israeliska bosättaren inte bryr sig om att internationella observatörer bevittnar hans beslutsamma körning genom de palestinska åkrarna. Han kör sin fyrhjuling bara någon meter från fåraherden Ahmed, fortsätter mot flockens utkant och sedan passerar oss på mycket nära avstånd. Därefter försvinner han och hans fyrhjuling bakom oss, på väg till den närliggande israeliska bosättningen.

I Hebron på De bedjandes väg

Det är fredag kväll och palestinska barn leker i närheten av Prayers’ Road, De bedjandes väg. Längs hela vägen står ett så pass stort antal israeliska soldater att de alltid kan ha ögonkontakt sinsemellan. Vi stannar bland annat och pratar med ett gäng palestinska ungdomar.

Att bo granne med bosättare

Sundus al-Azzeh är 23 år gammal och bor i Tel Rumeida, ett område som sedan november 2015 förklarats vara en stängd militärzon av den israeliska armén. [1] Som närmaste granne har Sundus en israelisk bosättning. För några veckor sedan träffade jag Sundus för att höra mig för hur det är att bo granne med israeliska bosättare.

Hotad idyll

Yanoun är en liten by på östra Västbanken, strax utanför Nablus och ungefär 45 minuters bilfärd från Ramallah. Byn är egentligen två små byar, övre och nedre Yanoun. Det är det närmaste en idyll man skulle kunna komma. Om det inte vore för vetskapen om byns historia.

“Welcome, welcome, ahlan wa sahlan!”

Det är inte första gången jag är i Hebron eller Palestina och en av de saker som får mig att åka tillbaka gång på gång är välkomnandet. Överallt på gatorna möts vi som följeslagare av tillrop som ”welcome, welcome, ahlan wa sahlan!” Denna värme och glädje kan för mig ibland vara svår att relatera till den omgivning palestinierna i Hebron lever i.

Splittrade perspektiv – badsemester under militäreskort

I vad som blivit en återkommande händelse över de senaste åren kom för ett par veckor sedan stora grupper av israeliska bosättare beskyddade av israelisk militär för att bada i bassängen i al-Karmil – i område A.[1] Detta trots att område A är förbjudet område för israeliska medborgare enligt israelisk lag, och kontrollerat av det palestinska självstyret.[2]

Bara en familj kvar

Ziad och Ratiba bor tillsammans i ett prydligt, ompysslat hem på en brant sluttning varifrån man en klar dag kan se Jordanien höja sig på andra sidan Döda havet, drygt fyra mil bort. De är de enda som bor kvar i byn Bir al-Idd, precis i utkanten av ett militärt övningsområde och med en illegal israelisk utpost på var sida.

Stanna kvar vad som än händer

Det är otroligt vackert i Jordandalens norra delar där bergens och kullarnas mjuka former tonar bort i grågula nyanser. Vi går bland blommor och gräs. Vårens rika tribut till fåren som göder marken hela året. Utposten [1] syns på åsryggen en bit bort. Fårherdarna som vi följer håller alltid ett öga på den. De är rädda för israeliska bosättare som vill tvinga bort dem från familjens ägda mark, och vill därför att vi ska vara med dem helst varje dag. De är helt underbara människor i sin gästfrihet.

Till minne av Murad

Under min tid som följeslagare i Israel och Palestina har jag bevittnat den orättvisa som många palestinska familjer upplever dagligen. Jag har träffat förskolebarn som attackerats av israeliska bosättare, oroliga föräldrar som inte ser någon framtid för sina barn och familjer vars hus rivits av israelisk militär. Hur mycket ska ockupationen egentligen kosta de människor som lever under den? För Zenah, från flyktinglägret al-Aroub, har ockupationen kostat hennes sons liv. Detta är Zenahs berättelse, till minne av hennes älskade Murad.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page