Tema: Västbankens A, B, C

Qalandiya

04.10 avgår taxin från vår lägenhet till den militära vägspärren Qalandiya , när vi kommer fram är klockan 04.30. Området är omringat av en hög mur, övervakningskameror, stängsel och taggtråd. Jag ser tungt beväpnade soldater som stannar bilar för att kontrollera id-kort och tillstånd innan bilisterna blir insläppta till Jerusalem-sidan från Ramallah-sidan.

Havet – en saknad vän

Många kan nog känna igen sig i hur bra vi kan må av att befinna oss vid öppet vatten, att få känna doften av saltvatten och vinden som blåser i håret. För många Palestinier är detta en känsla det var länge sedan de fick uppleva. En av dessa är min vän Tareq som inte fått sitt tillstånd beviljat för att åka in i Israel och se havet på över två år.

Vägspärrens logik

Finns det en logik i en vägspärr? Ja en vägspärr är till för att utöva kontroll över lagbrott och efterlevnad av regler, men kan också användas för provokation, så att misshaglig opposition reser sig över mängden och blir synliga. Om hotbilden är tillräckligt hög hos spärrens soldater är avståndet till avtryckaren litet och varje häftig rörelse bland de irriterade invånarna kan förvandlas till angrepp i rädda soldaters ögon. Och varje angrepp ska bemötas innan det sker om du vill överleva.

“Welcome, welcome, ahlan wa sahlan!”

Det är inte första gången jag är i Hebron eller Palestina och en av de saker som får mig att åka tillbaka gång på gång är välkomnandet. Överallt på gatorna möts vi som följeslagare av tillrop som ”welcome, welcome, ahlan wa sahlan!” Denna värme och glädje kan för mig ibland vara svår att relatera till den omgivning palestinierna i Hebron lever i.

Splittrade perspektiv – badsemester under militäreskort

I vad som blivit en återkommande händelse över de senaste åren kom för ett par veckor sedan stora grupper av israeliska bosättare beskyddade av israelisk militär för att bada i bassängen i al-Karmil – i område A.[1] Detta trots att område A är förbjudet område för israeliska medborgare enligt israelisk lag, och kontrollerat av det palestinska självstyret.[2]

En allt djupare spricka i väven

Ju längre jag befinner mig i den vackra Jordandalen, desto mer inser jag hur komplex väven av kulturmönster, politiska visioner, religiösa värden och maktspel är.
Jag har hört många röster som talar om växande konflikter mellan palestinier men de känns inte lika tunga som det jag hör och ser om växande konflikter i det Israeliska samhället. Det som väger tungt i det israeliska fallet är att det är så fördolt och nertystat, som om det inte tillåts vara synligt.

Stanna kvar vad som än händer

Det är otroligt vackert i Jordandalens norra delar där bergens och kullarnas mjuka former tonar bort i grågula nyanser. Vi går bland blommor och gräs. Vårens rika tribut till fåren som göder marken hela året. Utposten [1] syns på åsryggen en bit bort. Fårherdarna som vi följer håller alltid ett öga på den. De är rädda för israeliska bosättare som vill tvinga bort dem från familjens ägda mark, och vill därför att vi ska vara med dem helst varje dag. De är helt underbara människor i sin gästfrihet.

En droppe som gör skillnad

Efter att ha studerat Israel-Palestina konflikten i teori och efter att ha spenderat en tid på Västbanken förbryllas jag fortfarande av en fråga som inte går att kringgå i detta sammanhang: hur förhåller sig det israeliska samhället gentemot ockupationen?

Slumpmässiga gripanden under olivträden

Det är genom en av våra kontakter i B’Tselem, en israelisk organisation som arbetar för mänskliga rättigheter, som vi får meddelandet. [1] Två personer har blivit gripna av israelisk militär i Um al-Amad, en by bara femton minuters bilväg från vår placering i Yatta. Dagen efter kan vi tala med de två unga männen, som berättar om hur de fördes bort och hur bosättarna fabricerat bevis emot dem.

Gästfrihetens gränser

Gästfriheten är påtaglig bland de palestinier jag har mött. Trots att man står inför en personlig katastrof, som en rivning av ens hem, så ska gäster självklart bjudas på vad huset har. Vi dyker upp som följeslagare hos en familj vi aldrig tidigare mött. Ändå möts vi av värme och igenkännande. Efter presentationen, där nya namn ska landa, kommer berättelsen med en disciplinerad upprördhet som får den att brinna. Och mitt i allt en tokig idé som får alla att skratta. Mer arabiskt kaffe?

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page