Årsarkiv: 2009

Eid al Adha i Jubbet ad Dhib

Javisst låter det konstigt! Men så är det också annorlunda att vara bjuden på fest till den lilla byn Jubbet ad Dhib utanför Betlehem. Eid al Adha är den stora festhögtiden i Palestina och som närmast kan liknas vid julen i Sverige.

Ditt hem ska väck

Hon sitter i öppningen till det som knappast kan kallas ett hem och hennes blick är bedrövad. Hon omges av några presenningar som är fästa på metallstolpar. På golvet ligger något mattliknande. Förra året lät de israeliska myndigheterna utplåna det som var hennes senaste hem — ett plåtskjul på cementgrund. Resterna ligger kvar på husgrunden, alldeles intill stängslet till grannarna i bosättningen Karmel [1], där husen påminner om en svensk villaförort. Nu finns en ny rivningsorder, även för det som inte ens är ett tält.

Inte ens fåren går säkra

Bir al-Id är en by på Västbanken som har stått övergiven i tio år. Övergiven eftersom invånarna tvångsförflyttades därifrån. För ett par veckor sedan började återflytten till Bir al-Id, men bara fyra familjer har än så länge vågat sig tillbaka. När vi besöker byn förstår vi varför de lever med ständig rädsla.

Militärens ständiga närvaro — nödvändig säkerhetsåtgärd eller provokation?

Efter flera månader av relativt lugn har israeliska soldater gjort räder mot Jayyous nästan dagligen de senaste fyra veckorna. Soldaterna har inte bara kört igenom byn med blinkande lyktor och sirenerna på som tidigare, de har även arresterat flera personer, infört utegångsförbud och genomsökt hus. Användningen av tårgas, ljudbomber och gummikulor har också ökat. Varför? Bybornas spekulationer kring orsaken till denna ökade militära aktivitet är många. Andra har gett upp att försöka förstå logiken bakom soldaternas agerande.

Utmanande badgäster

Det ser ut som en vandringsgrupp från Friluftsfrämjandet, en skara människor med ryggsäckar lagom för en dagstur. Men det är en samling israeliska bosättare, som av någon anledning tar en titt på byn Yanoun. Några av de unga männen verkar dessutom tänka sig ett bad i byns vattentäkt.

Medvetslös mot ett elskåp

På avstånd är det svårt att avgöra om människan i hörnet är vid liv. Det som syns är att det är en illa medfaren ung man med ögonbindel och förbundna händer. Runt honom står flera beväpnade soldater — högst sannolikt jämngamla med den medvetslöse.

Välkommen till Jayyous — stanna inomhus!

“Mamnoua tajawul, mamnoua tajawul” ropar en knastrig megafonröst på bruten arabiska. De gröna militärjeeparna med sina blinkande oranga lyktor kör långsamt genom byn, brölandes ut samma meddelande om och om igen — utegångsförbud råder. Ingen vidare information ges.

Byn med den ständiga oron

När vår granne Tamam knackar på den tunga järndörren vet vi att det är allvar. Då handlar det inte enbart om att hon vill sälja oliver eller de rostade mandlarna, som är hennes inkomstkälla, eller ge oss ett fat kåldolmar till lunch. Nej, när Tamam resolut knackar på har hennes vaksamma ögon upptäckt något oroväckande.

En stad med många ansikten

”Välkommen till Hebron. Vad tycker du om staden?” Frågan från den palestinska mannen på gatan blir hängande i luften en kort stund.  Det är en enkel fråga, men situationen i Hebron på södra Västbanken gör att svaret inte kommer automatisk.

Tystnad är en mänsklig sjukdom

“Jag förtjänar fyra eller fem års fängelse, men jag kommer inte att bli åtalad”. Yehuda Shaul tittar mig i ögonen, håller kvar blicken, kliar sig i det stora skägget. “Jag är beredd att ta mitt straff, men om de åtalar mig för mina handlingar som israelisk militär måste de också åtala alla andra som gjort militärtjänst de senaste decennierna”. Eftersom det är obligatoriskt för alla israeliska medborgare att göra militärtjänsten, tre år för män och två år för kvinnor, blir antalet åtalade en hel generation. “Och det vill man inte”.