Månadsarkiv: december 2013
En bit av mitt pussel
Det är med integritet och ärlighet som hon berättar sin historia. Tillsammans med övriga 33 följeslagare besöker jag hamnstaden Haifa i Israel för några dagars utbildning. Jag inser snart att hennes budskap kommer att bli en avgörande bit i det pussel jag ständigt arbetar med. Mitt inre pussel för att skapa sammanhang kring de händelser jag möter dagligen i de palestinska byarna på Västbanken.
En oas i ett militariserat samhälle
När vi betalat för glass och en baguette ser jag den lilla drickskoppen med texten: “One shekel is nothing for you, to me it’s an after army trip”. I Israel och det ockuperade palestinska området är militären chockerande ofta närvarande. På en och en halv månad här har jag sett mer vapen än under min sammanlagda livstid.
Passport please!
Det började redan på Ben Gurion-flygplatsen när jag kom ner hit i början på november. Misstänksamheten hos den kvinnliga passkontrollanten var kompakt. Vad skulle jag göra här? I tre månader? Kyrkornas Världsråd? Just då, i mötet med hennes blick på andra sidan glasrutan, förstod jag att något helt nytt väntade mig. Det var slut på att bli behandlad som bara jag. Här representerar ingen bara sig själv, hur sympatiskt det än låter.
Rätt till bästa uppnåeliga hälsa
På en sekund förändras livet. Jag var ute i Umm al-Ahmad med fåren och herdarna. En
liten sten rullade undan under min sko och jag föll handlöst på höften. Det
visade sig snart att jag inte kunde stödja på benet. Något var så illa skadat att
det inte gick.
Bland rivningsordrar och kameror
”Det är tre militärjeepar i byn och soldaterna har arresterat två pojkar.” Klockan är nio en måndagskväll och borgmästaren från den palestinska byn Izbat at Tabib önskar att vi kommer dit. För att visa vår närvaro. För att visa att vi ser vad som händer.
Att inte kunna ta sig hem
Ni vet hur det är. Samtidigt som den första snön faller börjar det. Tågkaoset, pendeltågkaoset. Inget går längre att planera. Några hundra personer kommer att muttra "att SJ aldrig lär sig att snön kommer varje år", tiotals flextimmar kommer att gå åt till
försenade tunnelbanor. Den passiva aggressiviteten flödar och riktas ofta mot någon stackars personal som har fått i uppgift att förklara att källan till allt är ett signalfel. Bittra statusar uppdateras på Facebook. Massa tid kommer att spillas på grund av omständigheter som vi inte kan rå över. Och detta resulterar i frustration. Ni vet precis hur det är.
Under grävskopan
Det har knappt regnat sedan i våras och landskapet runt oss är torrt och dammigt. När vi närmar oss norra Jordandalen blir det grönare och frodigare runt oss och på väg in i byn al-Aqaba möts vi av den ovanliga moskén. Två tinnar på tornet, unik i världen påstås det. Borgmästaren Haj Sami Sadiq möter oss och visar V-tecknet med fingrarna. Det är det tornet symboliserar för honom - victory. Och peace.
Ett försök att vara tydlig
Jag river av en
nummerlapp i automaten. Jag har tur, det är bara två personer före mig. När jag
kommer fram till luckan ber jag att få växla tillbaka israeliska shekel till
svenska kronor. Tjejen i luckan menar att jag har tur som har pengar över. Hon
frågar hur jag haft det där nere och vad jag gjort. Jag berättar att jag
deltagit i ett program på Västbanken. Hon undrar då om levnadsstandarden där är
annorlunda än här hemma i Sverige. Jag svarar att det är den. ”Men det är inte krig
där va?” frågar hon och tittar undrande på mig. ”Nej det är det inte” svarar
jag efter att ha tänkt efter en liten stund.
