Årsarkiv: 2019

Summer is coming

Många i min närhet har diskuterat serien Game of Thrones den senaste tiden och jag har hört uttrycket ”Winter is coming” många gånger. Med vintern så kommer även kriget i serien. I Jordandalen på Västbanken hör jag istället uttrycket ”Summer is coming” ofta och ”med sommaren så kommer också konflikterna kopplat till vatten”.

”De säger att vi är förrädare och att vi borde dödas”

Solen står högt på himlen. Det är fredag i västra Jerusalem. Demonstranterna står i vanlig ordning samlade i femvägskorsningen vid Paris Square. De svartklädda demonstranterna står tysta med skyltar formade som svarta händer med en gemensam uppmaning skriven på tre språk – engelska, arabiska och hebreiska. Skyltarnas budskap går ej att missförstå. ”Stoppa ockupationen”.

”Ser ni vad som sker här? De behandlar oss som djur”

Klockan är 05.00 och jag befinner mig vid Qalandiya checkpoint. Det är den första fredagen under den muslimska fastemånaden Ramadan och palestinier från Västbanken köar redan för att ta sig igenom den militära vägspärren för att åka till Jerusalem för fredagsbönen i al-Aqsa-moskén, den tredje heligaste platsen för muslimer världen över.

Färgsprakande kvinnor förändrar Jubbet ad-Dib

I byn Jubbet ad-Dib möts jag av tre färgsprakande kvinnor, skaparna av kvinnogruppen i byn. De bestämde sig för att förändra sin livssituation genom att bygga en grund som kunde ta dem in i det moderna samhället. Tidigare fanns ingen el i Jubbet ad-Dib och inget rent vatten. De flesta av kvinnornas män arbetar långa dagar och har därför inte möjlighet att hjälpa till i byn. Kvinnorna skapade inte bara en ljusare framtid för sig och sina barn utan även en stabilare ekonomi.

”Vi behöver utbildning för att kunna förstå hela bilden. ”

Flera gånger i veckan följer vi skolbarn till skolan al-Lubban Secondary Boys School i byn as-Sawiya söder om Nablus. På bergstoppar runtom skolan ser vi de israeliska bosättningarna Eli och Ma’ale Levona (1). Skolområdet bevakas sedan många år av israelisk militär och barnen möter dagligen tungt beväpnade soldater på vägen till skolan. Vissa dagar riktar de vapen mot barnen, vissa dagar står de utanför skolporten där skolans rektor Mohamed Assad, tillsammans med lärarna, möter upp barnen så att de kan komma in i skolan.

Bostad efter etnicitet

Gwinwa är en ung kvinna från Nasaret med många tankar och stora drömmar kring hur hon vill leva sitt liv som en självständig, kristen israelisk kvinna. Hon har ett instagram-konto där hon lägger upp feministiska budskap och hon drömmer om att flytta till Italien. Dock är situationen för henne och andra från den arabiska minoritetsbefolkningen med israeliskt medborgarskap ofta komplicerad på många sätt. Bland annat finns det många platser i Israel där araber enligt lag inte kan bosätta sig, även om de är israeliska medborgare.

Kring matbordet är vi alla lika

Kvinnorna: Islam, Rana och Sdihar från flyktinglägret Aida Camp startade kvinnoorganisationen Noor WEG, där de tillsammans förbättrar sina och andra kvinnors levnadsförhållanden. De har alla barn med handikapp. Genom att arbeta tillsammans, bland annat genom att hålla i matlagningskurser, har de kunnat starta en skola för sina barn och en säkrad inkomst för familjen.

När vatten är olagligt

– Det är helt omöjligt för oss att få vattnet, hur mycket vi än betalar! Ge oss ett pris så betalar vi! Men även om vi vill betala så kan vi inte få vattnet. Hur kan det vara olagligt att ha vatten? Alla behöver ju vatten för att kunna leva.

”Det är din mark, men du får inte vara på den.”

Markerna runtom den palestinska byn Turmus’ayya är mycket frodiga, perfekt för jordbruk. Här brukade byborna tillbringa fredagseftermiddagarna tillsammans med sina familjer och njuta av det vackra landskapet. Idag får de bara tillträda marken två gånger om året och bevakas då av israelisk militär och polis.

”De har raserat mitt hjärta och min dröm”

För många palestinier är hotet om husrivning vardag. Många familjer lever i en ständig ovisshet om när de ska få en rivningsorder och när den i så fall ska genomföras. Men befolkningen lever vidare och kämpar för att få leva ett fritt liv. Ett liv där de kan gå till arbetet, umgås med sina familjer, utbilda sig och ge barnen en bra framtid, utan oro för att ockupationen än en gång ska styra över deras liv.