Anneli Nilsson

Anneli Nilsson är lärare i svenska som andraspråk med en examen från Jönköpings högskola. Hon är intresserad av språk och mångkultur och undervisar nyanlända elever på högstadiet. Anneli har ett stort engagemang för rättvisefrågor och har tidigare arbetat med utvecklingsarbete i Sudan och Afghanistan. Efter en studieresa till Israel och Palestina med Diakonia blev hon inspirerad av följeslagarprogrammet. Hon är engagerad i Equmeniakyrkan. Anneli hoppas att hennes närvaro som följeslagare kan bidra till en fredligare tillvaro för de människor hon möter samt att hon ska kunna förmedla hopp. Hon önskar också att få kunskap om människors vardagsliv och situation för att sedan kunna ge röst åt deras berättelser.

Reserapporter av Anneli Nilsson

Kom och gå en mil i mina skor

Min vandring som ekumenisk följeslagare började på vägen till Yanoun. Under tre månader har den tagit mig igenom både höjder och djupa dalar. Det är med tacksamhet jag ser tillbaka och inser att varje steg har lärt mig något nytt.

En vandring för rätten att välja

Bergen reser sig majestätiskt mot den blå himlen och jag drar efter andan. Det är så vackert och samtidigt så kargt. Vidderna breder ut sig och färgerna är så klara. Jameel Khalil Hammadin leder oss med säkra steg på en dags vandring över kullarna där han vallat får som barn.

Vem kastade första stenen?

Det är torsdag och jag slår följe med några av pojkarna som är på väg till skolan i as-Sawiya. Vi går utmed den trafikerade vägen där både palestinier och israeliska bosättare susar fram i hög fart. Idag står inga militärer utmed vägen och inte heller ser vi någon pansarvagn vid korsningen där vi följer barnen till skolan. Annat var det igår.

Dyrköpt frihet

Frihet för mig är att känna vinden blåsa i håret, att ta en lång skogspromenad eller att resa till Tel Aviv och möta min familj. För andra är det att kunna ta sig till universitetet eller arbetet utan att behöva passera en vägspärr morgon och kväll.

Förtvivlans väntrum

Hemma i bokhyllan står en bok med blå pärm. Rapporten bygger på över trehundra palestinska barns berättelser om sin tid i förvar i israeliskt fängelse. Ett omfattande arbete som skett med EU-medel,[1] en rapport som berörde mig djupt när jag läste den och vars verklighet jag sett en glimt av idag. Jag har varit i förtvivlans väntrum.