Annelie

Annelie har de senaste 4 åren arbetat med flyktingar, både kommunalt, statligt och inom ideell sektor. I nuläget arbetar hon som integrationssamordnare på en ideell organisation där hon bland annat samordnar en verksamhet som riktar sig till barn med psykisk ohälsa till följd av krig och flykt.

Hon har en politisk kandidatexamen i statsvetenskap och en examen i socialpsykologi. Hon har även studerat mänskliga rättigheter och ser Följeslagarprogrammet som en möjlighet att praktisera sina kunskaper i mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, samt att genom sin preventiva närvaro hjälpa människor som lever under ockupationen. Annelie har genom sina tidigare erfarenheter i området fått ett ökat intresse av att engagera sig och lära sig mer om konflikten och öka kunskapen om situationen för människor hemma i Sverige.      

Reserapporter av Annelie

När stadsplanering används för att driva människor på flykt

Solen skiner och vi blir inbjudna i ett enkelt hem byggt av spånplattor, metalltak och hängande tyger som fungerar som väggar. Den som bjuder in oss på te är en kvinna från ett beduinsamhälle inte långt från Jerusalem. ”Innan alla problem började ägde jag mitt eget liv, nu finns det inget liv längre. Vi är alltid rädda att de när som helst ska komma och tvinga bort oss från vårt eget hem.”

”Jag är helt förstörd. Nu måste jag fira ramadan utan min son.”

I väntrummet inne på Judea militärdomstol på Ofer militärbas, norr om Jerusalem, är stämningen tryckt. Människor har samlats i väntan på att just deras anhöriga ska få sina fall prövade av domstolen. Deras anhöriga är alla anklagade för olika brott, och de kommer inom kort få sina domar. Trots de olika anklagelserna har de en sak gemensamt. De ska alla dömas under militär lag, en lag som använts mot hundratusentals palestinier boende i de ockuperade territorierna sedan början av ockupationen 1967.

”De säger att vi är förrädare och att vi borde dödas”

Solen står högt på himlen. Det är fredag i västra Jerusalem. Demonstranterna står i vanlig ordning samlade i femvägskorsningen vid Paris Square. De svartklädda demonstranterna står tysta med skyltar formade som svarta händer med en gemensam uppmaning skriven på tre språk – engelska, arabiska och hebreiska. Skyltarnas budskap går ej att missförstå. ”Stoppa ockupationen”.

”Ser ni vad som sker här? De behandlar oss som djur”

Klockan är 05.00 och jag befinner mig vid Qalandiya checkpoint. Det är den första fredagen under den muslimska fastemånaden Ramadan och palestinier från Västbanken köar redan för att ta sig igenom den militära vägspärren för att åka till Jerusalem för fredagsbönen i al-Aqsa-moskén, den tredje heligaste platsen för muslimer världen över.

”De har raserat mitt hjärta och min dröm”

För många palestinier är hotet om husrivning vardag. Många familjer lever i en ständig ovisshet om när de ska få en rivningsorder och när den i så fall ska genomföras. Men befolkningen lever vidare och kämpar för att få leva ett fritt liv. Ett liv där de kan gå till arbetet, umgås med sina familjer, utbilda sig och ge barnen en bra framtid, utan oro för att ockupationen än en gång ska styra över deras liv.