Elisabeth Hedman

Är lärare i Umeå. Var ekumenisk följeslagare i Yanoun våren 2008.

Reserapporter av Elisabeth Hedman

Fredens duvor

Jag är tillbaka i Sverige. Vardagsbestyr och bekvämlighet fyller ut min tillvaro mer och mer, men på natten är jag fortfarande bland människorna jag mött i Israel och Palestina. När jag sover inser jag hur jag bär dessa människor i min kropp, nästan fysiskt. Enkla ögonblick av värme, som Adla, Yanouns äldsta kvinna och mamma till halva byn, hur hon mödosamt drar åt näsdukarna hon knutit som bandage runt sina värkande knän och sedan stryker mitt hår, mitt korta tunna skandinaviska hår. Adla har med sin moderliga ömhet många gånger förklarat att jag måste spara ut håret. En kvinna som jag borde ha långt hår. Hur kan hon tänka på mitt hår när jag ser att hela hennes kropp värker av ålderdom och trötthet!?

Salim i Yanoun

Salim bor i Yanoun. Han har fem syskon; två bröder och tre systrar som alla gillar skolan. Men Salim, han är som far sin; tycker inte om att gå i skolan, älskar mat och har starka känslor. Salim är en sådan där person som bär sin sinnesstämning och upplevelse i blicken. Han kan inte dölja någonting. När Salim är glad, då strålar han, sjunger och smittar omgivningen med värme. När han är arg så påverkas vi runtomkring med detsamma. Det som gör honom arg är oftast lillasyster Taghred. Tur att han bara är elva år brukar jag tänka, och att det inte är mig som han är arg på…

Kyssar från en beduindotter!

Jag har blivit kysst! Efter en märkbart helig stund i solsken bland stiliga, väldraperade beduiner, utanför samhället Beit Furik, var det dags för oss att åka vidare längs de gropiga vägarna tillbaka till Yanoun. Vi ställer oss upp och återigen förtydligar vår tacksamhet över att få dricka kaffe med dessa vackra människor. Just då visar kvinnan i sällskapet, tydligt men stillsamt, att jag är välkommen in i ett av tälten.

Kaffetårar från Västbanken

Svartvita bilder, sorglig arabisk musik. TV-apparaterna har flimrande hållit oss underrättade om misären som råder i Gaza. Vi har gått från familj till familj, druckit mängder av sockersött arabiskt Khaffue (starkt, mörkt kaffe alltså). Vi har haft tysta kaffestunder. Tysta kaffetårar. Vad kan vi säga? Vad kan palestinier säga? Dagar av tomhet från Gaza, med dödssiffror som fortfarande antas stiga, eftersom de många är svårt skadade och sjukvårdens resurser är körda i botten. Brist på blod. Brist på ork. Hopp. En absurd verklighet, ogreppbar.

Kontrasternas landskap

Kontraster skär igenom min vardag, eller är det jag som skär som en kontrast genom detta landskap av främmande språk och ”urgamla” jordbrukstraditioner? Jag möter ständigt tydliga kontraster; mandelträdens knoppar som ödmjukt välkomnar mig med den vackraste av vyer, jordbrukslandskapet som med sina berg sträcker sig långt bort mot Jordaniens praktmarker. Dofterna från grannhusens nybakta bröd och fantastiska ostar som erbjuds oss ”internationals” med generös iver. Gemenskap, värme och välkomstord, som aldrig verkar kunna sägas för många gånger; ”Ahlan wa-sahlan”. Vi är välkomna hit, och det är så vackert. Det skär rakt in i mitt hjärta. All denna vardagsglädje och naturliga skönhet, som ändå ständigt skuggas av något.